You will face the same evil, and you will defeat it

Rubriken på det här inlägget hade jag bestämt mig för redan för 2 år sedan. Detta är alltså inlägget efter jag varit på min 2års kontroll, vilket för min typ av cancer är det närmaste friskförklarad man kan bli. Har man inte fått återfall inom denna period är det statistiskt nästintill omöjligt att jag ska få ett återfall. Alltså behöver jag inte längre gå på några läkarundersökningar, eller vara orolig för att blodproven jag lämnar regelbundet ska visa något oönskat. Jag är fri.

Plot twist: it works out

Jag startade den här bloggen mestadels för min egen skull men även för andra som har oturen att drabbas av liknande scenario som mig. Jag har lärt mig en hel del de senaste 2 åren. Till exempel, världen kommer att döma dig oavsett vad du gör, så lev ditt lev som du vill leva. Det finns inget som heter rätt tajming. Jag tror att hade du velat något tillräckligt mycket så skulle du få det att hända, vad du sedan faktiskt gör visar bara dina sanna önskningar. För om du inte vill det tillräckligt mycket kommer alltid något viktigare att dyka upp. Jag tror att vi alltid är precis så redo som vi behöver vara för att uppnå våra drömmar, påstår du något annat kommer du enbart behöva tvingas göra plats och tid för känslor av ånger. Jag tror stenhårt på att allt i våra liv är en reflektion av olika val vi gjort. Om du vill ha ett annat resultat, gör ett annat val. Gör det du vill, inte vad världen förväntar sig från dig. 

Ett exempel där jag verkligen fick ställa mig dessa frågorna var när ett norskt företag headhuntade mig, mitt under den värsta ångesten jag fått uppleva. Jag ställde mig frågor som, ska jag verkligen byta jobb IGEN och nu till en internationellt företag? Tänk så får jag återfall? Är jag en idiot om jag byter jobb innan jag vet hur det faktiskt kommer gå? Sen blev jag förbannad på mig själv, om jag tackade nej betyder det att jag förbereder mig och planerar för att bli sjuk igen. Det blev totalt oacceptabelt för mig själv. Så jag tackade ja. Därmed planerade jag även för att jag skulle leva precis som alla andra, sedan mådde jag så otroligt mycket bättre. Vem kunde ana att karriären skulle ta sådan fart när man fick cancer? Ingen är jag helt övertygad om. Enligt läkarna fick jag ju inte ens jobba där när jag bytte jobb första gången. Slutade med att min sjuksköterska bokade eget rum till mig sedan satt jag i Teams möten inpluggad med cellgifter i armen i snitt 7 timmar varje dag enligt ett schema. Lustigt nog fick jag aldrig den där sjukhusångesten, när jag går förbi onkologavdelningen på sjukhusområdet i Lund så känns det som jag ska gå till jobbet. En betydligt behagligare känsla, skulle jag tro. Som jag tidigare skrev, världen kommer att döma dig oavsett vad du gör, så lev ditt lev som du vill leva. Gör det du vill, inte vad världen förväntar sig från dig. När jag ringde tillbaka till företaget jag numera jobbar för, så tackade jag ja och citerade sagan om ringen.

"I think i'm quite ready for another adventure" - Bilbo

Jag är så oerhört tacksam för dessa 2 åren. De har samtidigt varit de allra värsta i mitt liv, samtidigt som de har varit de allra bästa i mitt liv. Jag känner mig så otroligt redo och förberedd på precis ALLT. Jag känner mig vansinnigt modig. När du möter dina rädslor kommer det att få dig att känna dig livrädd, men det häftigaste är att det faktiskt gör dig modigare. Det är så självklart när man säger att när du tränar på gymmet kommer det få dig att känna dig svag, när det faktiskt gör dig starkare. Jag tror stundtals jag inte själv förstår hur mycket jag tränat mina mentala muskler dessa åren. Tills jag faktiskt funderar på vad jag gjort.

Från att jag fick diagnosen cancer tills att jag nu blivit friskförklarad har jag gjort följande:

• Jag bytte jobb precis innan cellgiftbehandlingar skulle börja, utan att veta hur jag skulle må eller hur det skulle gå
• Jag betäckte Irma och har nu tagit fram mitt egna föl, är alltså hästägare till TVÅ hästar nu.
• Jag utökade mitt egna företag och lanserade ett ridläger
• Jag flyttade till en annan ort och flyttade hästarna med mig
• Jag bytte jobb igen och pratar nu stundtals riktigt dålig engelska med till exempel kunder från Island
• Jag har skaffat mig en valp, har alltså även TVÅ hundar nu.
• Jag har en pojkvän
• Jag får på fredag nycklarna till ett hus jag prutade helt vansinnigt på

Ni som nu hängt med ett tag tänker kanske på de sista tre punkter, VA?! Ibland tänker jag stundstals så själv. Egentligen är pojkväns ämnet kanske lite för privat för att skriva om här, i mitt eget tycke. Samtidigt tycker jag den är viktig att nämna eftersom den här bloggen dels finns till för de som behöver hitta hopp i mörkret. Om där finns fler där ute som sitter knäckta över att ni känner er fula, nedbrutna och tänker att precis som dejtingen inte var svår innan, nu undrar ni hur i helvete det ska gå när man inte ens har något hår på huvudet och förmodligen dessutom gått upp x antal kilo efter kortison och/eller(underbar) aptit efter avslutad cellgiftbehandling. Då vill jag ge er lite hopp nu. Jag träffade faktiskt någon. Mitt i kaoset. Han är lugn när allt känns som kaos. Han är inte så lättskrämd utan han står stadigt kvar. Han är trygg men känns samtidigt som livets största äventyr. Han fick mig att inte känna mig trasig på första gången på väldigt länge. Jag tror det är effekten av att någon älskar oss när vi inte kan älska oss själva. Jag tror att rätt person får dig även att bli förälskad i dig själv igen, när du tillfälligt inte vet vem du är. För att läka mentalt tror jag på att man behöver låta den värsta versionen av sig själv att bli älskad. Även om du inte själv kan se eller känna det, så finns det andra som kan se det åt dig. Jag behövde inte mitt långa hår för att hitta honom, jag hade ganska exakt bara några centimeter. Gå på den där dejten fast du inte känner för det. Om inget annat, do it for the plot?

Ett hus också alltså? Ja absolut. Jag har ju fått öva på att vara livrädd så mycket nu så att pruta på ett renoveringsobjekt innan man blivit friskförklarad kändes liksom som en helt naturlig sak att göra. Kan jag renovera? Inte det minsta. Tänker jag göra det mesta själv? Jajemen. Jag är fullt medveten om att detta inte är vad de flesta andra skulle gjort i min situation. I början av denna resan lovade jag mig själv att livet inte skulle stanna upp på grund av cancern, visst det skulle gå lite långsammare stundtals då jag inte kan påverka en del saker (som när jag var infektionskänslig och behövde stanna hemma). Jag såg de stunderna mer som farthinder, sedan tog livet fart igen. Livet har absolut inte varit på paus, jag har tagit många beslut som jag förmodligen aldrig vågat ta innan cancer diagnosen. Därför är jag så oerhört tacksam över att jag fick dessa 2 år i mental träning. Där finns ingenting som hindrar mig från att göra vad jag vill längre. Jag mår så otroligt bra. Tänk vilken möjlighet ändå att nu som 32 år gammal få ha lärt sig allt detta redan nu. När jag har största delen av livet kvar att leva. Tror jag minsann hittade ytterliggare ett privilegium den där Mr Hodgkins delar ut trots allt.

Avslutningsvis, titeln på detta inlägg är till alla er som också är sjuka och ännu inte friskförklarade. You will face the same evil, and you will defeat it.

A mindset will not change the shitty situation you are in. A positive mindset changes you, which changes your ability to deal with the shitty situation that you are in.