You don't heal so that you can handle trauma. You heal so that you can handle joy.

Precis när jag blivit sjuk upptäckte jag Christer Olsson. I podd avsnitt han medverkat i säger han att han svarar på alla mejl han får. När jag var som mest ledsen i somras provade jag att mejla. Jag fick svar redan nästa dag. Jag frågade Christer hur man skapade mening av meningslösa händelser. Hur hittar man acceptans och går vidare i sådant man aldrig kommer att förstå varför? Då tänkte jag främst på vad det var för mening i att jag krigade för att besegra cancern och överleva, när en av de som stod mig närmst begick självmord. Detta är ett inlägg för vad Christer har lärt mig so far.

Fattigdom är inte att ha lite, det är att sakna mycket. Lycka är inte en tillfällighet, utan en färdighet. Det utgår från vår förmåga att se det vi har och inte det vi inte har. Fokusera på att något har funnits, inte på att något är borta. Blanda inte svart och vitt, för då blir livet grått. Döden är kanske inte den största förlusten i livet, den största förlusten är kanske istället det som dör inom oss medan vi lever? Livet blir vad man gör det till. Alla har svarta stunder, men om man inte håller de isär med de vita stunderna blir livet grått. 

Problemet är inte vad livet gjort med oss utan vad vi gör av det livet gjort med oss. 
Jean-Paul Sartre

Jag har tänkt orimligt mycket på min egen begravning. Inte för att jag tror jag ska dö, jag tror mer det är oundvikliga tankar när man får en cancerdiagnos. Det är rätt intressanta tankar. För det har fått mig att fundera mycket på vem vill jag ha varit. Man får ju inte vara med på sin egen begravning, men vad hade de som varit där sagt om de höll tal? Det kanske är en övning som alla människor borde göra då och då. Fråga sig själv: var är du på väg och är det dit du vill?

Jag tror aldrig jag tagit förgivet att jag kommer bli gammal. På så sätt tror inte jag att det senaste året förändrat mig speciellt mycket. Jag har alltid levt lite efter att livet handlar inte om att vara perfekt. Det handlar snarare om att vara så löjligt passionerad att andra människor tror att du är lite galen. Livet ska levas och inte bara överlevas. Jag tror det senaste året snarare fått mig att upptäcka vem jag verkligen är. Vem jag är bakom det långa blonda håret, som lite fungerat som min rustning, där jag kanske inte alltid varit sådär superduper mycket sårbar. 

Jag är inte längre rädd för sårbarhet. Jag var lite inne på det i förra inlägget, sårbarhet är inte att vara svag. Det är att man tål att såras. Med facit i hand är det en rätt bra egenskap att våga vara sårbar när livet drabbar oss. Vara trygg i att vara otrygg då och då. Dessutom har jag verkligen insett att våra ärr bara visar vart vi varit, de säger ingenting om var vi ska. Bilden nedan är ganska exakt 1 år gammal. Jag jobbade hemma pga. infektionsrisken, hade precis avslutat ett Teams möte, tagit av mig peruken och tyckte själv det var hysteriskt roligt att ha håret i "bakgrunden" istället. Skickade bilden till M som visste att jag precis fått cellgifter, tror jag skrev något i stil med "gör karriär, vad gör du?".

I skrivande stund känns det som jag kastat upp hela mitt liv i luften och har ingen aning om vart jag kommer landa. Kommer alldeles säkert skriva mer om det längre fram. Det som är intressant är att jag inte tycker förändring är särskilt läskigt eller ett hinder längre. Jag känner mig på något sätt härligt fri. Är det kanske det sårbarheten tillåter oss att vara? Fria? Kan det vara så att vi är inte rädda för saker och ting i livet för att det är svårt. Det är svårt för att vi är rädda? All förändring leder inte till förbättring - helt riktigt, men all förbättring kräver förändring. Utveckling kräver ofta att vi gör något vi inte gjort tidigare - och för det okända kan vi ofta känna rädsla. 

Jag tror att man ska öppna så många dörrar man kan. De dörrarna som stängs - ska vi låta stängas. Det jag tänker göra är att fortsätta gå genom de som fortfarande är öppna. Vi är alltid ett beslut från ett helt annat liv. Livet är inte de dagar som går utan de dagar man minns. Vi har ansvar för vårt eget liv oavsett hur grymt det har behandlat oss. Vår framtid står inte skriven i sten oavsett hur mycket vi tror att det är så. Det du inte förändrar, det väljer du. Om man inte mår bra och är olycklig, hur ska det bli en förändring om man alltid gör som man gjort?

Utvecklas gör vi genom att göra något annorlunda idag än igår. Hur vet vi att annorlunda är bättre? Hur vet vi att det är sämre? Är man rädd blir man defensiv och det händer ingenting. Om man inte är rädd kan det innebära att man istället är offensiv och det händer saker. För man gör något.  Är man dessutom nyfiken innebär det att man kan titta på sina misstag och lära sig något. Nyfikenhet för med sig en känsla av hopp och energi inför framtiden. Vad som än händer så lär vi oss alltid något.

Jag har aldrig varit rädd för att misslyckas. Vad jag är mer rädd för är alla drömmar jag dödar när jag inte ens försöker. Jag har en känsla av att år 2024 har en del hel del plot twists på ingående. 

Life isn't about being perfect, it's about being a hot mess of happiness that treats every setback as a plot twist for the better