When I needed a hand, I found your paw

Djur är nog det finaste vi människor kan förgylla vår vardag med. Jag har alltid varit djurtokig. Lite lätt problematiskt då jag är pälsallergier för er som inte redan visste. Hål i huvudet tänker nog de flesta nu med tanke på att jag i skrivande stund har en häst, en hund och en katt. Det säger nog dock mer om min personlighet, ingenting är omöjligt bara olika mycket svårt?

När jag var liten kunde jag inte ens klappa ett pälsdjur utan att få exem och blåsor över hela huden. Husdjur var liksom inte på tal. Tur för mig bodde vi nära en 4H-gård. Där kunde man blir skötare på en kanin. Det löste jag själv, utan föräldrars godkännande. Jag kom hem till mamma en dag och talade om att jag nu hade en skötkanin som hette Teddy. "Det är lugnt mamma" sa jag då jag visste vad hon skulle säga. "Jag har löst det, jag klappar bara henne om jag har vantar på mig". Hela den sommaren hade jag klassiska magiska vintervantar på mig och jag var så sjukt nöjd. För det fungerade ju?

Teddy och jag blev ett sammansvetsat team på hoppbanorna. På den tiden var kaninhoppning det hetaste man kunde göra. Problemet var bara att alla skötkaniner var ju till salu. Nytt problem och det var ju bråttom - Teddy vann ju allt och alla ungar ville ha henne! Hur i allsin dar ska jag lyckas övertala mamma att faktiskt köpa en kanin åt mig? Hon kunde ju fortfarande bo kvar på 4H-gården så jag behövde inte ha henne hemma iallafall. I ett svagt ögonblick sa jag till mamma att Teddy var jättegammal och hon skulle ändå inte leva så länge till. Chefen på 4H gården hade dessutom slarvat bort min cykelnyckel som jag fått lämna i pant för att låna ett kaninkoppel, hon erbjöd mig att få Teddy gratis som en ursäkt. Mamma gick med på det. De kommande åren blev Teddy bara yngre för varje år hon fyllde år, mamma tyckte detta var mycket konstigt.. hehe.. Ska jag vara helt ärlig var hon bara 1 år när jag fick henne. Hon blev 10 år. 1-0 till mig mamma 😁

Succesivt har jag växt ifrån en hel del av min allergi. Nu kvarstår endast att jag typ är konstant täppt i näsan, ett billigt pris om ni frågar mig. I skrivande stund har jag en katt vid namn Xena och en hund som heter Sam som bor hemma hos mig i min lägenhet. Nu kommer vi till det jag egentligen klurade på när jag började skriva detta inlägg. Hur det är att bo med djur när man är sjuk. Jag har tänkt på det vid några tillfällen mer än andra. Första gången var när jag kom hem utan något hår på huvudet. Jag kände mig som en helt annan person, min hund tittade på mig och såg bokstavligen ingen skillnad. Det var hans vanliga matte och han var lika glad att se mig som alltid annars.

Djur är så fantastiska på det sättet. Människor kan göra det så komplicerat, även om de vill väl. Typ varje gång jag visat mig utan hår har alla människor känt något behov av att säga något. Typ att jag är fin, har fin ansiktsform eller du behöver inte peruken. Ja allt möjligt. Min hund Sam, inte för att han kan prata - skulle ändå aldrig sagt något, för han ser verkligen ingen skillnad på mig. Jag tror, eller snarare är rätt säker på att han är en stor anledning till att jag mår så bra som jag gör. Både mentalt och fysiskt. 

Jag bor på tredje våningen utan hiss, själv dvs utan andra människor. Detta innebär att jag har behövt gå ut med Sam själv samtliga rundor varje dag. Upp och ner för trapporna flera gånger per dag. Det första när vi vaknat och det sista innan vi går och lägger oss. Nästintill varje dag har vi även åkt till skogen och traskat på. Tillsammans med Sam har jag nu avklarat den sista etappen och därmed promenerat 434km med pågående cellgiftbehandlingar på 80 dagar. Undrar om jag hade gjort det utan honom? Högst troligen inte.

Denna medaljen tillägnar jag min bästa partner in crime, Samwise aka "Sam". Tillsammans med honom har jag gått hela vägen till Mordor. Ni som inte fattar någonting har nog missat det HÄR inlägget 😁