Walk of shame

Denna veckan har jag tagit revansch! Med det menar jag att min stolthet kanske inte var på topp förra veckan när två jämnåriga snygga karlar från ambulansen var i mitt sovrum och utförde EKG när mitt sexappeal var ungefär i nivå med Britney Spears during meltdown.. Nej ni behöver inte oroa er, min revansch är ingenting likt hennes Instagram. Än iallafall 😁

Denna veckan har jag delvis mått väldigt bra men även gjort en massa saker som även fått mig att må väldigt bra. Lördag maxade jag! Började med 12 elever (Excelsus) och sedan på kvällen såg jag Räkhäst med S. Oh lord. Per Andersson är verkligen one of a kind! Men det viktigaste av allt, jag har alltså lyckats gå på vartenda teaterbesök jag hade inplanerat. Funderar på att säga det på min läkaruppföljning imorgon, när han frågar hur det gått sedan sist. Alltså, att jag nu bockat av alla mina teaterbesök. Det kanske inte är relevant information? Relativt? Beror på vem man frågar kanske.. hehe.. #sjuktnöjd

Efter showen gick vi även och satte oss på en uteservering. Jag kan vänja mig vid det här. Jag får sitta kvar ute och vänta medans S fixar käk och drinkar (alkoholfri för alla moralkärringar där ute). Det är faktiskt ganska enkelt att hitta lösningar som fungerar även med mitt "tillfälliga liv". Det är så underbart att få känna sig någorlunda normal också. Känns som jag aldrig kommer ta någonting för givet någonsin igen framöver. Vi pratade lite om vad vi skulle göra när jag var frisk för att fira. Jag & S brukar alltid vara de som går ut och dansar. Det är något jag kan sakna, men ärligt inte är bekväm med sålänge jag har peruk. Dels vill jag inte riskera att förstöra den och dels för att den kommer åka av. Så nattklubb dröjer nog tyvärr ett tag till. Jag känner mig tyvärr fortfarande, rent krasst, ful utan peruken. 

Idag söndag red jag ut med Irma till skogen. Den första kvarten tänkte jag något i stil med hur underbart det var och att jag måste skärpa mig på vardagarna framöver och faktiskt rida lite oftare. Jag har ju till och med en så pass snäll häst nu att jag kan rida ut själv efter hon vilat en hel vecka tänkte jag! Haha... sen ramlade jag av. Vad som hände? Ja ni.. hon blev rädd för sig själv? Typ galopperade och sen tog det abrupt stopp och hon hoppade jämnfota åt sidan. Jag hann tänka tanken ska jag döda alla mina muskler och klamra fast eller ska jag bara släppa och landa på fötterna? Jag gjorde sistnämnd, för då höll jag även fortfarande kvar i tyglarna. Vi var liksom kanske 1 mil hemifrån och annars kanske jag får gå hela vägen hem utan häst? Så även om jag ramlade av idag gjorde jag det då fan med stil om jag själv får säga det! Oavsett fick vi gå vår "Walk of Shame" genom skogen och leta efter en stubbe så jag kunde kravla mig upp igen. Hon är ju rätt stor den där Irma. 177cm i mankhöjd om vi ska vara exakt. Så vad har vi lärt oss idag? Det kan kännas som livet går på räls, sen kommer en motgång som bevisar dig att nähä så är det inte alls. Då sitter man upp i sadeln igen och räcker fingret till den där motgången och säger "jag är för lat för att ens bry mig om dig och din jävla motgång, bär mig hem nu".

Och vet ni vad som även hände denna veckan?! Jag fick ett mejl från Nya Zealand! Med bilder från Hobbiton!!! 

Vill man kommentera något inlägg kan man göra det HÄR om ni har missat det :)