Verkliga berättelser har sällan lyckliga slut

Detta är ett sådant inlägg jag själv hade velat läsa i diagnosskedet eller under behandlingarna. Jag hade velat läsa om någon som fortsatte framåt när alla runt omkring bara såg katastrofer och begränsningar. Detta är ett inlägg om vilja, det enda vi har total och ständig kontroll över - oavsett vad som händer.

Världen kan vara slumpmässig och rätt grym, det räcker att öppna en historiebok i skolan för att förstå det. Obegripliga händelser händer då och då. Några av de händelserna gör att vi kan känna oss trasiga, rejält trasiga. Som jag ser det finns det ett kryphål. Vår egen vilja, den är en inre kraft som omvärlden och yttre faktorer aldrig kan påverka. Handling är något vi oftast gör medan vi fortfarande har något att säga till om. Viljan är det vi har kvar när vi inte längre har något att säga till om. Nu är jag inte inne på spåret som handlar om "toxic positivity" där man till absurdum kan förvandla varje negativ situation till något positivt. Det jag snarare menar är att vilja kan handla om att jag till exempel är medveten om att vissa dagar finns det ingen sång i mitt hjärta. Men jag sjunger ändå. Jag menar bokstavligen. Ska vi vara helt ärliga så låter det nog oftast som att jag skriker i bilen i min ensamhet till diverse låtar, eftersom jag verkligen inte kan sjunga. Varför sjunger jag när jag inte ens kan sjunga och dessutom är ledsen? Jag håller med, det låter helt tokigt. Det är dock ett ytterst aktivt val jag gör. När jag coachar elever händer det väldigt ofta att jag ber dem sjunga. De tycker nog oftast att jag är helt galen, de sitter ju på en häst och betalar mig för att lära sig rida. Det är dock ett så fantastiskt knep för att lura kroppen när hjärnan tänker mindre glada tankar. Forskning har visat att när vi sjunger frisätts en massa må-bra-hormoner. Som bland annat är ångestdämpande och smärtstillande. Prova själva en dag ni är nere. Sjung några (glada) låtar. Känn efter hur det känns efteråt. Du kanske förvånar dig själv? 

Förra sommaren kunde jag inte göra så mycket. Först blev jag opererad och fick varken lyfta tungt, rida, bada etc. Sedan påbörjade jag cellgifterna och var isolerad till största del hemma i min lägenhet eftersom en liten bakterie eller virus kunde ta livet av mig då mitt immunförsvar var lika med noll. Den sommaren lovade jag mig själv, att nästa sommar skulle jag göra precis allt jag ville göra och helst lite till. Jag skulle se till att jag inte bara överlevde, jag skulle leva.

Min semester i år började med en uppföljning av förra årets ridläger "Don't grow up, it's a trap". Förra årets upplaga var jag extra stolt över mig själv, för jag genomförde det trots cancerbesked bara dagen innan. Detta årets ridläger är jag nog ännu mer stolt över mig själv. Jag befann mig i sorg och var inte helt säker på om jag skulle klara av att fullfölja utan att bryta ihop. Helgen innan var det midsommar och jag hann vara hemma hos M i knappt en timme innan en dansbandslåt på radion påminde om J och jag kunde inte sluta gråta. Så jag valde att åka hem. Dessa två ridläger har på något vis blivit en symbol för mig själv. Vad min egna vilja kan skapa för mig själv och andra. Min vilja kan ge mig kraft att gå vidare och göra det jag faktiskt vill göra, även om mina värsta mardrömmar har blivit min nuvarande verklighet. Oavsett vad som händer kan jag hitta fotfästet igen. På något sätt är jag med det senaste årets erfarenheter beredd på, kanske även förväntar mig, fler bakslag och kaos i framtiden. Det känns mer som när, inte om. En liten del av mig ser faktiskt fram emot lite oväntade oönskade händelser. Återigen, ingen "toxic positivity" utan jag ser det mer som händelser jag varken önskat mig eller kan påverka kan faktiskt leda mig till att upptäcka en annan riktning i livet som inte blir så dum den heller. Sålänge jag accepterar det som hänt, har ett kreativt mindset och gör vad jag kan med det jag har, där jag är just nu. Som att en cancerdiagnos kan leda mig till ett föl som jag skrev om i föregående inlägg. 

Då kommer vi till ett av mina favoritcitat.  

Om vinden inte ger fart nog, plocka fram årorna

Det finns forskning som indikerar att om man bestämmer sig för att vänta på att bli lycklig, kan det ge en motsats effekt. Ni vet när man tänker typ "jag kommer bli lycklig när jag fått det jobbet" eller "jag kommer bli lycklig när jag är friskförklarad" etc. Vänta på att saker ska bli bättre eller inte ha roligt under tiden, saktar enligt forskarna ner hjärnans förmåga att prestera. De delar av hjärnan som ansvarar för att vi är kreativa, kan tänka positivt och anpassa oss till nya idéer - blir negativt påverkade när vi är deppiga. Låt säga vi gör något vi tycker om eller tycker är roligt, då sköljer sådana må-bra-hormoner som jag nämnde innan över oss , eller vår hjärna, det fina är att det i sin tur gör oss ännu gladare, ännu mer kreativa och blir kanske även blir mer inspirerade och peppade att göra ännu fler saker? En positiv spiral som får oss att må så bra vi bara kan? Så jag planerade in en massa roliga saker jag skulle göra denna sommaren, trots att jag var väldigt deppig där i början och kanske egentligen helst hade velat sitta hemma i soffan och ja, deppa.

Denna sommaren har min vilja tagit mig till exempel på en weekend resa i Göteborg tillsammans med UK för Coldplay konsert, varit på 90-tals festival med N, sett Johans Glans med S, Falsterbo horse show med K och besökt en grotta med M. Det är ju lite så och jag har skrivit om det i annat sammanhang, förtvivlan hjälper oss inte ett dugg. Vår egen beslutsamhet däremot och vad vi vill göra med vårt liv, kan ingenting påverka såvida vi inte tillåter det. Vi kan och kommer aldrig kunna styra över alla motgångar/hinder eller människorna som reser dem i vår väg. Det gör inget! För det finns något helt fantastiskt som vi kan påverka, vi väljer ALLTID själva om vi vill ge oss själva ett pepptalk eller ett depptalk när de där motgångarna dyker upp. Jag tror alltså att det enda som egentligen har någon som helst makt över oss, som kan hindra oss, det är inte saker som händer oss eller vad en annan person ställt till med för att få oss att må dåligt, utan det är vi själva. Varför skulle vi vilja välja att vara vår egna värsta fiende och då ge oss ett depptalk? Vi styr helt och hållet över oss själva. Det vi tänker har inget eller ingen annan makt över. Se upp med vad du tänker, för de tankarna blir tillslut de som har makten över vad du gör med ditt liv. Även hur du indirekt väljer att må. Varför välja att må dåligt på grund av något som hänt oss som vi ändå inte hade kunnat påverka? Så tänker iallafall inte jag kasta bort mitt liv. 

Sometimes you just got to give yourself the pep talk. Like hello you bad ass bitch. Don't be sad. You're doing great. Love you.

Jag vill vara personen som inte ger upp ett (eller tre) teaterbesök på grund av cellgiftsbehandlingar, utan som kontaktar teatern och får tillåtelse att bli insläppt före alla andra en timme innan för att lösa infektionsrisken. Jag säger ju att det finns kryphål i allt om du är kreativ nog. Jag vill vara personen som sitter under sin första cellgiftsbehandling och spontanköper biljetter till en Coldplay konsert sommaren därpå utan att veta hur sjukdomen kommer utvecklas. Jag vill vara personen som donerar sitt eget hår till sjuka barn innan cellgifterna påbörjats och istället ser fram emot dagen håret trillar av, för håret trillar inte bara av på huvudet utan även på benen. Då får jag supersexiga ben utan någon ansträngning alls och tänker visa upp dem i nya klänningar jag köpt för detta ändåmål. Jag vill vara personen som aktivt istället odlar hår på benen inför cellgifterna och känner sig som en rebell, som överlistat den där Mr Hodgkins. Ska det bli biverkningar, ska en del kännas som privilegium jag bara väntar på att få casha in.

Det känns absolut inte alltid som att begränsningar i livet är något bra, men med facit i hand så har det iallafall gett mig erfarenheter och färdigheter som jag kanske aldrig annars hade fått. Jag är numera helt övertygad om att den som kan ta motgångar på rätt sätt och vända dem till något konstruktivt (alltså återigen det behöver inte vara något positivt, utan jag menar verkligen något konstruktivt) kommer att bli framgångsrika i livet. Jag tror att hästmänniskor specifikt blir extra bra på det här. För om Irma lärt mig någonting gällande motgångar så ibland går något fel trots att du själv gör allt rätt. Nyckeln är då att inte sluta att göra rätt.

Lek med tanken, vi sitter i en bil och vägen vi tänkt ta är avstängd på grund av en trafikolycka. Vi måste nu ta en okänd omväg som vi aldrig kört på förut. Det kanske känns lite läskigt och vi känner oss i stunden lite vilsna. Problemet vi står inför kommer inte försvinna för att vi beklagar oss eller svär över det. Någonstans är det enda rimliga bara att acceptera att nu är det såhär. Men viktigast av allt: bara för vi accepterar något så betyder inte det att vi ska låta det hindra oss från att ta oss till vår slutliga destination och därmed dit vi vill. Det enda den här trafikolyckan har lyckats med är att ändra vår resrutt dit och kanske även hur lång tid det tog totalt att köra dit.

Jag har historiskt sett haft rätt dåligt tålamod, med typ allt. Jag lever och lär efter "det är alltid lite för tidigt för att ge upp" och därför har acceptans av saker och ting varit svårt för mig, då jag kämpar på tills det fungerar. Det är inte förrän nu jag riktigt insett att jag blandat ihop de två, eller tolkat de som samma sak. Så är det ju inte, acceptans innebär inte att man ger upp. Det är så härligt skönt att bli äldre och få lära sig nya saker hela tiden. Jag älskar vartenda motgång jag haft, för det har byggt upp min viljestyrka och även mitt tålamod. En erfarenhet jag är speciellt extra nöjd över just nu är att jag känner mig förberedd på att det inte alltid kommer bli som jag tänkt, vägen jag tänkt på är inte alltid den som är öppen. Det är så skönt att veta att det finns flera olika vägar till dit jag vill och det hjälper sällan att beklaga sig eller grubbla över varför den första vägen inte var öppen. Det är så otroligt skönt att inte bli på dåligt humör när någon eller något plötsligt sabbar mina planer. 

Det finns bara en sak jag fortfarande kämpar med att acceptera även om jag verkligen kommit en väldigt bra bit. Håret. Det är fortfarande en resa om mod. Och mod vrålar inte alltid. Ibland är mod den tysta rösten som vid dagens slut säger: Jag försöker igen imorgon. Här har jag blivit betydligt snällare mot mig själv. Tack vare håret har jag blivit väl bekant med begreppen mod/rädsla och vad som skiljer dem åt. Vad kan viljan göra åt rädslor? Rädsla är vad du känner. Mod är vad du gör. Vägen till ett bra självförtroende/självkänsla är att göra det du är rädd för att göra och få positiva erfarenheter. Dvs mod kommer efter man gjort något man är rädd för. Vet ni vad det häftigaste jag inser varje gång jag gör något jag är rädd för? Vi är inte födda med begränsningar, vi är födda med massor av förutsättningar som jag är helt övertygad om att vi har ett ansvar för att ta vara på. Allt handlar ju om val. Minns ni det? Ge dig själv ett pepptalk istället för ett depptalk. Sen gör du det bara. Och visar det sig att ditt pepptalk inte räckte hela vägen idag, får du en ny chans imorgon. 

Bjuder härmed på hur håret utvecklats under cirka 6 månader. 

I ett tidigare inlägg för inte så jättelänge sedan skrev jag om Tolkein, sorg och som Sam sa till Frodo:

"I know. It's all wrong. By rights we shouldn't even be here. But we are. It's like in the great stories, Mr. Frodo. The ones that really mattered. Full of darkness and danger they were. And sometimes you didn't want to know the end. Because how could the end be happy?

Hur kan man vilja veta hur det slutar när allt bara ser så mörkt och eländigt ut? Då kommer vi till rubriken på det här inlägget. Grejen är, jag vill inte ha ett lyckligt slut. För verkliga berättelser har sällan slut. Jag vill inte ha ett lyckligt slut. Jag vill ha en lång berättelse. Som innehåller massvis med motgångar som vänds av ett gäng eukatastrofer som jag högst troligen kreativt själv hittat på. Det är så jag väljer att se på livet. Det finns dessutom så många outforskade vägar att upptäcka och oavsett vad som händer framöver, så har jag min vilja. Den har jag total och ständig kontroll över. Vilken känsla ändå. 

You are allowed to be both a masterpiece and a work in progress simultaneously