Tro inte på allt du tänker

Denna veckan har seriöst varit en berg och dal bana. Allt från att få cellgifter i klackar till att åka ambulans en fredag kväll på grund av cellgifter. Man kan inte påstå att jag har det tråkigt iallafall. Vi börjar från början.

I tisdags var det dags för cellgifter igen av den "mildare" varianten. Efter denna har jag alltså bara 2 behandlingstillfällen kvar: 11 oktober och 25 oktober. Jag kände mig på topp. Jag hade redan planerat på morgonen att jag skulle åka till kontoret direkt efteråt. Är på behandlingen strax innan kl. 09 och är klar precis vid lunch numera. Dvs halva arbetsdagen är ju kvar och jag hade en del möten den dagen jag gärna tog fysiskt. Jag knallade alltså in på behandlingen i klackar, finperuk och allmänt kontorsklädd. Annars har jag mest suttit där i träningskläder faktiskt. Om jag inte redan är snackisen i fikarummet där är jag det garanterat nu. Fantastiskt kul tyckte jag i alla fall själv att det var. Ni vet, ska man gå på toaletten tar man ju med sig droppet. Nu gick jag runt med droppet i klackar och långt blont hår. Som man liksom avancerat en nivå till. Skojade med E att jag kände mig färdig med det här nu. Kan man inte bara tenta av kursen och skippa nästa månad? Jag kan detta nu. Denna dagen var där faktiskt några män i isch min egen ålder inne för behandling också. Hörde att de beklagade sig för illamående och diverse krämpor, kan inte lova att de inte jobbade på sina rum men tror inte det. De tittade iallafall storögt på mig dels när jag klackade in på toaletten men även när de gick förbi mitt rum där jag sitter med laptopen och jobbar, kändes som de tänkte typ att "åh detta är hennes första gång, låt henne få denna dagen". Nej nej, redo att tenta av kursen säger jag ju. 

Lovar ta en bild på mig och klackar med droppet nästa gång. 

Resten av tisdagen gick kalas och även onsdagen. Var förberedd på illamåendet denna gången och har liksom bara accepterat att det är så. Det sköna med att alla på jobbet vet om att man är sjuk gör liksom att det inte blir någon direkt big deal heller. Satt till och med i ett externt möte där jag ursäktade mig i början med att "förlåt för jag random äter chips just nu men det hjälper mot illamående". De skrattade bara och den ena sa "då uppskattar vi att du sitter i videokonferensrum istället för uppkopplad med headset". Heheheh..

På onsdagkvällen gick jag och mamma och såg Marika Carlsson på Lunds stadsteater. Även det gick kalas och var riktigt skoj. 

Torsdag var jag lite mer illamående, när jag slutade jobb var jag rätt sliten. Gick och lade mig innan kl. 21 vilket är ovanligt för mig. Hade egentligen tänkt inse mina begränsningar och jobba hemma på fredagen men sen vaknade jag och mådde hyfsat bra. Det vankades ju AW fredag kväll som jag väldigt gärna ville vara med på.. Jag körde iallafall till kontoret och hängde sedan med några kollegor på möte i Staffanstorp. Där insåg jag väl någonstans att det här inte var någon bra idé trots allt. Mådde riktigt illa och kände mig verkligen inte på någon hög prestationsnivå, även om jag förmodligen är rätt bra på att dölja det utåt. När vi kom tillbaka till kontoret hade verkstadskillarna fixat lunch även till mig, tryckte bestämt i mig vartenda bit och mådde tillfälligt sjukt bra igen. Jag har kommit på mig själv att jag ofta "gömmer" mig inne på verkstaden när det är lunch. Känner mig bekväm där inne. Vågar alltid ta av mig peruken och helt vara mig själv där inne. Lånade ett kontorsrum där inne precis efter lunch och tog ett kort Teamsmöte, då kommer en in med en pepsi max och går sedan ut igen. Kanske framgick det att jag mådde skit eftersom jag inte ens brydde mig om att ta på mig peruken till mötet som jag annars alltid gör? Eller så är de helt enkelt bara underbara människor? Hur min Excel-BFF i ledningsgruppen i andra huset (där jag egentligen har mitt skrivbord) visste att jag mådde dåligt denna dagen är för mig ett mysterium, för jag hade nog bara sagt hej till honom på morgonen som hastigast. Oavsett fick jag en hint på Teams chatten runt lunch att där fanns en present till mig på hans kontor. Där väntade ett marabou choklad, "du verkar behöva denna idag" sa han när jag nyfiket kikade in. Så om ni undrar varför åker du in till jobbet din idiot när du kan vara hemma? För jag verkligen VILL. Mina "nya" kollegor är amazing. Oavsett gick det inte längre när klockan var cirka 15. Jag insåg att jag kommer inte orka vara trevlig på en AW. Gick in i verkstaden igen och sa sjukt besviket att jag inte orkade mer idag. De försäkrade mig om att det kommer fler gånger och erbjöd sig till och med att köra mig hem. Det behövdes dock inte, jag var helt klar i huvudet men just då var jag typ gråtfärdig. Åkte hem väldigt ledsen. Jag är så otroligt trött på att vara sjuk. Var typ även arg på mig själv. För att jag var besviken på mig själv för jag inte orkade, logiken i det? Det är bara att hela mitt väsen är ju att det alltid är lite för tidigt för att ge upp, men nu gjorde jag det? Jag gav upp. Med facit i efterhand var det ju ändå rätt rimligt... men ja.. Det är hårt. Jag känner mig inte sjuk men min kropp gör. Komplicerad känsla. 

Min plan var att göra en repris på gårdagen och gå och lägga mig vid kl. 21. Jag mådde helt okej efter att ha tagit det lugnt hela kvällen men efter jag varit ute sista rundan med Sam kände jag ett tryck över bröstet som vägrade ge med sig, lite obehagligt faktiskt. Typ är detta början av en hjärtinfarkt eller nått annat skit nu? Pratade med M som precis slutat jobb. Hon tog över direkt, sa att hon ringde 112 och var själv där inom 5 minuter. Ambulansen kom strax därefter. De kollade EKG hemma, såg bra ut. De ville dock att jag skulle följa med in för att utesluta andra hjärtproblem med tanke på pågående cellgiftsbehandling. Så fredag kväll fick jag åka ambulans in till Lund igen. Där stannade jag till cirka kl. 04 på morgonen. De gjorde flera EKG, tog massa blodprov och kontrollerade blodtryck. Allt såg bra ut förutom att jag har lågt blodtryck, men det har jag nog alltid haft. Innan jag fick åka hem ville de utesluta en blodpropp i lungorna så fick även röntgas. De hittade ingenting där heller. Trycket över bröstet kvarstår dock och fick då slutsats biverkning av cellgifter? Med reservation ifall det skulle bli värre typ. Kul liv. Dock skönt att veta att det inte var farligare än så. Cancer är för övrigt en väldigt ensam resa överlag. Inga besökare på behandlingar eller på akuten. Fick ett eget rum för man är infektionskänslig och sådär, men där blir man lämnad ensam 99% av tiden. Tur man klassas till den introverta kategorin. 

Lördagen var iallafall förstörd och jag hade sån ångest över att jag fick ställa in lektioner med 14 elever med så kort varsel och på grund av egentligen, ingenting? Jag behövde sova? Har haft dåligt samvete hela helgen för att jag har gjort många besvikna. Mitt egna huvud skäller på mig för att jag kommer få en stämpel som den tränaren som ställer in med kort varsel och nu kommer jag tappa elever. Plus att jag förlorade en möjlighet att faktiskt må bra eftersom det är höjdpunkten på veckan och nu är månaden förstörd även ekonomiskt. Huvudkänslan är att jag inte räcker till i min egen bedömning, byggde vidare på känslan jag hade under fredagens missade AW. Visst är hjärnan helt hål i huvudet ibland? Denna helgen har den viktigaste lärdomen för mig varit att inte tro på allt man själv tänker. Tro dock på kroppens signaler. Jag har legat nerbäddad i stort sätt hela helgen. Sovit ordentligt och läst böcker. Söndag eftermiddag lurade jag dock upp min pappa på en häst och skrittade en tur i skogen. Han fick låna UK:s gamla avelsto Amorina. Sa till honom att detta är en gammal ridskolehäst, klarar du inte denna.. 

Så ja, jag är faktiskt sjukt ansvarsfull och använder hjärnan när det verkligen behövs. Han kunde ju fått rida på Irma?