Tough times never last, but tough people do
Ännu en vecka slut, första veckan med den "nya" behandlingen. Tror att hamstereffekten (kortison) hjälpte även mot illamående, för nu går jag inte på den längre och är väl den enda skillnaden mot mina rutiner sedan innan. Har haft noll aptit hela veckan, alltså värre än innan. Smått illamående hela tiden. Fredag kände jag mig rätt sliten, typ som influensa var på gång utan några andra egentligen symtom. Känsla typ överkörd av en traktor? Det plus en nackspärr från helvetet som fortfarande inte släppt. Kände mig som en sminkad gris på Teams hela förmiddagen. Tills jag gick ut med Sam på lunchen och tog av mig peruken, sen lät jag den vara av på eftermiddagens möten. Ibland orkar man inte ens fake it til you make it. Man gör bara "make it" ni vet.
Denna veckan har jag hunnit med kickoff med ledningsgruppen. Bara för jag inte har någon aptit betyder inte det att jag inte uppskattar mat när jag väl stoppar gaffeln i munnen. Nej nej. Äta är fortfarande min favorithobby. Magen påminner aldrig om det numera bara. Min chef och kollegor var fantastiskt fina. De ordnade så kickoffen delvis var 2 kilometer från min lägenhet, men även "covidanpassat" så jag kunde vara med hela kvällen.
Torsdag bjöd jag M på middag, hon fyllde år på fredagen och har egentligen lite party på lördag hemma jag inte kan vara med på. Så jag kompenserade med att laga massa mat. Ni vet, wifematerial deluxe här nu ju. Om det inte vore för presenten hon fick. Sam kan ha varit med på den också.
Idag lördag och imorgon söndag jobbar jag med Excelsus. 13 privatlektioner står på schemat, så precis som vanligt bara att jag delat upp det på två dagar istället för en. Idag åkte jag dit med nackspärr och samma överkörda känsla som i fredags. Smått illamående också. Ridlärare är världens bästa yrke säger jag bara. Gå runt utomhus och prata högt liksom bara löser allt. Illamående släpper, man blir piggare och kalasglad. Plus tiden går jättefort. Jag glömmer bort att jag mår dåligt sen åker jag hem och mår bra?
Kanske känns smått idiotiskt att jobba 7 dagar i veckan just nu kanske, men chefen på Excelsus (dvs mig själv) säger att man ska jobba sålänge man inte har feber. Skämt å sido. Hör ni mig prata med mig själv är det ingen fara, jag är egenföretagare, jag har bara styrelsemöte... Kassören är fan aldrig överens med någon. Ordförande röstade för vinterkläder med loggan på, men kassören tyckte vi skulle försöka på sponsring för att få ner kostnaderna. Sen orkade ingen annan i styrelsen erbjuda sig att se över det så kassörens nej vann.. Tradig jävel.
Efter Excelsus blev det skogen med Sam och sedan en kort sväng barbacka med Irma. Kan inte förklara det men när jag sitter på hennes rygg känns det alltid som jag kan erövra världen. Under tio minuter kan jag även få känslan av att jag vill kräkas eller kissa på mig av rädsla. Så hon är rätt bra på att skapa balans, ni vet. Fötterna tillbaka på jorden. Ibland bokstavligen. Men oftast inte. För jag är för lat för att gå hem, så jag har lärt mig den ädla konsten med att ha klister i rumpan.
Överlag tycker jag det faktiskt är synd att klaga. Jag klarar av att göra allt jag tänkt och vill göra trots lite tuffare vecka jämfört med tidigare. Misstänker att det mest är en mental svacka jag har. Nästa vecka är det en konferens i Stockholm som alla mina Affärskollegor i Skåne ska åka på. Jag kan inte följa med pga. min behandling och infektionskänslighet. Detta är första gången jag missar något pga. min sjukdom, men det känns ändå hårt. Det känns som man missar första dagen i skolan och nu kommer alla vara kompisar och inne i skolarbetet, sen kommer jag eftersläntrande och blir den där utstötta som läraren placerar in i en grupp som egentligen inte vill ha en utan tycker man mest är i vägen. Givetvis är det inte så, men det känns så. Det känns som man är utanför. Framförallt när fredagens sista möte handlade om hur kul det skulle bli. Nej, jag är inte bitter. Jag är ledsen. Försöker säga till mig själv att det är okej att vara det också. Jag hade ingen peruk på det mötet heller, stirrade på mig själv under hela mötet och saknade mitt hår så hjärtat brast lite. Jag saknar att vara normal. Behandlingen är snart slut ja. Min definition av normal är dock att slippa peruken. Utan att se sig själv och gå sönder.
Idag fick jag en present av en bloggläsare som läst svaret på min senaste röntgen. Hon tyckte det helt klart skulle firas. Åh vad jag behövde perspektiv på livet just denna morgonen. Jag blev så otroligt glad. Det finns ingen logik i att gå sönder, jag har ju så mycket att fira.
När jag mår som sämst över mitt hår försöker jag påminna mig själv om att alternativet hade varit att inte leva om 1 år. Oftast är det en tillräckligt bra käftsmäll för att komma på banan igen.
Tough times never last, but tough people do.
