This comeback is personal, it’s an apology to myself

Var på min första konsultation om hårförlängning denna vecka. Jag hade läst på att man kunde göra det när man hade 5 cm hår. Jag var inställd och pepp på att få tillbaka åtminstone 55cm, det längsta som finns. Frisören sa dock att man behövde ha cirka hälften av det man förlängde, annars blev det inte snyggt. Så vill jag ha de får jag nöja mig med 25cm. Samt vänta på att håret var minst 10cm. Blir alltså inte aktuellt förrän tidigast efter sommaren. Det kändes hårt. Tror det någonstans till slut gick upp för mig att mitt hår verkligen var borta och det kommer inte komma tillbaka. På väldigt många år, även på konstgjord väg. Det kändes extremt tungt. Denna hårförlängning har varit min dinglande morot jag haft framför mig för att orka. Nu känns det mer som pyspunka. 25cm efter sommaren känns som en riktigt klen tröst.

Jag trivs inte alls i kort frisyr. Jag släpper peruken mer för varje dag som går. Visar mig utan den i typ alla sammanhang nu, kräver dock varenda liten gnutta mod jag har. Självförtroendet har jag. Självförtroende är dock förtroende att man tror att man själv kommer klara av någonting. Självklart klarar jag av att gå utan peruken. Det är självkänslan som är i botten, hur det känns inuti. Jag tror inte att någon som inte själv varit med om liknande kan förstå. Jag känner mig ful, jag känner mig okvinnlig. Jag avskyr verkligen att prata om mitt hår. Alla andra verkar älska att prata om det. Av all välvilja - det är det ingen tvekan om, för man vill peppa mig. Det blir dock fel ändå. För jag vill inte fokusera på det, för det gör mig enbart ledsen. Jag har aldrig brytt mig om vad andra tycker om mig och gör fortfarande inte det. I detta fall är det en nackdel. För det spelar ingen roll hur fin andra tycker jag är, för jag tycker inte själv att jag är det. Varje komplimang jag får för min frisyr får mig i stället bara att tänka på mitt hår och det skapar massa känslor jag inte vill ha eller fokusera på.

Jag tror inte att bli klar med cellgifterna är det bästa målet vid en cancerdiagnos. Jag tror snarare målet är klara själva resan och vara glad ändå, för den håller på ett bra tag även efteråt. En resa kan man göra i motstånd, ständigt arg och älta allt orättvist man är med om. Eller så väljer man att göra resan, väljer att acceptera motgångarna och hela tiden lär sig av allt som händer. Jag gillar tanken på att använda motgångar som bränsle. Jag väljer att se fram emot att jag kommer ha ett oövervinnligt mod efter det här.

En positiv lärdom av den här resan är att det verkligen ligger något i "det som inte dödar gör oss starkare". Tuffa motgångar härdar en. Jag läste någonstans att det är som man höjer sin smärttröskel, med tiden upplevs "vanliga" motgångar inte längre som motgångar. Motgångarna kan ses som sandpapper i våra liv. Det slipar oss och förbereder oss för något fantastiskt som inte hänt än. Jag gillar den tanken. Det får mig att orka de dagarna jag är som mest besviken. För jag vägrar tro på att jag jobbat så här hårt förgäves. Jag väljer ett mindset som får mig att fortsätta rota fram allt mod jag har fast det känns som jag går sönder. För något fantastiskt kommer att hända. Där mitt mod inte ens kommer vara ett hinder. Jag vet bara inte vad än.

Jag vet ju av erfarenhet att man kan göra saker fast man är rädd. Fast det är helt utanför den berömda comfortzonen. Det tar dock rätt mycket energi att behöva vara modig varje dag. Varje dag tvingar jag mig ut, jag tvingar mig själv att le och skratta när jag egentligen kanske mest hade velat stanna hemma, gråta och sörja mitt hår. Ofta känns det som jag går runt och låtsas att allt är toppen även om det inte är det. Så är det ju rent krasst. Jag väljer dock att se det som att jag väljer den verklighet som jag vill fokusera på. Det är också att se verkligheten som den är. Jag väljer att fokusera på allt annat just nu. För jag väljer att vara glad. Att välja glädje är inte att förneka jobbiga känslor. Det är att välja att inte stanna kvar där.

Det visste jag nog redan där i början av augusti. Då skrev jag detta. 

Citat från sagan om ringen.

"How do you pick up the threads of an old life? How do you go on, when in your heart you begin to understand... there is no going back? There are some things that time cannot mend. Some hurts that go too deep, that have taken hold."

Efter Frodo i princip räddat hela Middle Earth, förstod Frodo att han inte kunde gå tillbaka till hur saker och ting var. De saker han hade utstått på sin resa förändrade vem han var. Hans inre vändes upp och ner. Hans resa hade ärrat honom djupt och satt sina spår. Inte ens tiden kunde förändra det han hade upplevt. Jag tolkar det som att vissa ärr alltid kommer leva vidare med oss, vi kan inte alltid plocka upp trådarna av ett gammalt liv utan vi får helt enkelt fortsätta livet även med våra trauman. Trots att hela vårt system får panik, så gör man det bara. Man får göra det bästa med det man har och fortsätter fast det är jobbigt, för vad skulle man annars göra?