They told me I'd never get this far, they were right, I got further
Idag är min sista dag som 100% sjukskriven. Som rubriken säger, de sa att jag aldrig skulle komma såhär långt. De hade rätt, jag kom mycket längre än så. Jag jobbade mina vanliga 125% (25% med egna företaget) och bytte även jobb mitt under de kraftigaste cellgifterna. De ville sjukskriva mig på heltid. När jag inte höll med försökte läkarna förhandla med deltidssjukskrivning . Det slutade med att jag stoppade ner de där sjukintyget i en byrålåda och gjorde karriär istället, förbannad över att ingen förstod vilken kapacitet jag besitter. Sen är det ju lite så, ibland måste man bryta mot "regler" för att upptäcka att de faktiskt inte existerar. I mitt fall, när jag riskerade att gå för långt så upptäckte jag även hur långt jag faktiskt kunde gå.
Jag blev erbjuden ett nytt jobb precis när jag var i utredningsfasen. Jag minns att jag hade sådan ångest. Jag trodde jag skulle förlora denna karriärmöjlighet på grund av en sjukdom. Det var inte en enda person som sa till mig att jag kunde jobba samtidigt som cellgifterna. Inte en enda. Visst är det intressant? Det var snarare orimligt och de tittade på mig som jag var naiv och behövde tas ner på jorden. Jag tyckte mina läkare var trångsinta för jag inte ens fick prova innan de bestämt sig. Jag tror någonstans att de till slut gav med sig för att de tänkte jag själv skulle inse mina begränsningar när jag väl provat.
Jag har aldrig varit rädd för att misslyckas. Jag har kommit sist med Irma på fler tävlingar än vad vi vunnit priser. Vad jag är mer rädd för är alla drömmar jag dödar när jag inte ens försöker. Irma är inspirationen i det tänket. Då menar jag att inte gå och vänta på att saker och ting ska bli bättre. Livet kommer alltid vara komplicerat och ha sina utmaningar. Jag menar skulle jag väntat med att åka ut och tävla med Irma tills hon blivit tam hade jag fortfarande inte startat en enda tävling. Hon kastade av mig senast för en månad sedan. Det gäller att lära sig att vara glad här och nu, redan idag, gå efter dina drömmar idag, annars kanske man inser vad man ville när det är för sent - när man inte har någon tid kvar. Det lärde Exo mig när han hastigt gick bort från en dag till en annan i akut hjärtsvikt, vi hade kommit 2a i en tävling bara dagar innan.
Det hade varit otroligt enkelt att bara kasta i handduken, gå med på att vara sjukskriven, se en karriärmöjlighet gå vidare till någon annan och gå tillbaka till sitt vanliga jobb när man var friskförklarad. Sitta hemma i soffan och bittert hålla fast vid en ilska och besvikelse på livet. Jag vet hur det känns för jag har gjort det förut. Hade ni frågat mig för 10 år sedan var Exo det allra viktigaste i livet. Jag kan fortfarande få en klump i magen när jag tänker på honom. Hans bortgång var också något jag inte hade någon kontroll över. Jag minns att det kändes som en bit av min identitet hade försvunnit. Alla mina ambitioner var som bortblåsta och jag ifrågasatte varför jag ens skulle göra framtidsplaner när livets mening bara helt brutalt kan ryckas ifrån en på mindre än ett dygn. Varför ens älska något överhuvudtaget? Det var autopilot på, utan några mål, drömmar, känslor eller ambitioner.
Det jag lärde mig då var att det inte är lätt att ha några mål när en del av dig själv inte vill, det är inte lätt att hitta motivation när en idiot håller en tillbaka. Idioten var mig själv, som satt fast i ilskan och besvikelsen. Ibland tror jag saker händer för att vi var menade för något bättre. Det gäller bara att inte fastna i fällan att stirra oss blinda på den där stänga dörren. Som jag nämnt tidigare med Exo, om man i den djupaste sorgen är modig nog att säga hejdå, lämnar man dörren öppen för ett nytt hej. Ibland måste bra saker falla isär för att ännu bättre saker ska hitta varandra. Irma lär mig fortfarande dagligen att våra drömmar inte har några bäst före datum, ta ett nytt andetag och försök igen. Vi får aldrig vad vi önskar, vi får vad vi jobbar för. Det är inte tiden som läker alla sår, det är vårt eget arbete som läker såren. Mitt hår var en annan typ av sorg. För varje dag som går inser jag sakta att det finns inget "jag" som jag "behöver gå tillbaka till". Livet handlar om att växa från nya lärdomar och hela tiden gå framåt.
Min nya arbetsplats har varit helt fantastisk för mig i att hitta min nya väg framåt. Jag sa nyligen till någon jag tycker om att du är perfekt precis som du är, om det inte duger så umgås du med fel människor. Sen slog det mig, det gäller även mig själv. Jag har hamnat helt rätt i Lund. I början gömde jag mig på verkstaden när jag tog av mig peruken på lunchen. Jag tror de sagt till mig att jag är fin utan peruken så många gånger nu att jag snart börjar tro på det. Mitt allra bästa tips till alla, oavsett situation i livet - håll er nära människor som känns som solljus. Alla mina nya kollegor känns som solljus. Jag läste någonstans att skratt frigör endorfiner som är tio gånger kraftfullare än det smärtstillande läkemedlet morfin. Om det är sant förstår jag varför jag mår så bra.
Jag var inte rädd för att misslyckas när jag tog mig an ett nytt krävande jobb som affärsutvecklare under pågående cellgiftbehandling. Jag var rädd för att bli bänkad hemma i soffan, ilsken och besviken, när jag själv aldrig tvekat på vad jag är kapabel till. De var alla andra som inte trodde på mig. Hur många drömmar tror ni vi alla går runt med, men som vi aldrig förverkligar för att ingen annan tror på den? Jag minns vad M sa till gemensamma vänner i början som frågade varför jag jobbade, var jag inte sjukskriven? "Jodå, hon är sjukskriven på heltid. Hon gav dock läkaren mer eller mindre fingret" svarade hon dem. Riktigt så illa var det inte, men jag ler varje gång jag tänker på det. Kom inte här och säg att jag kommer misslyckas utan att jag ens har fått försöka först. Då kan du mycket väl få ett väl valt finger 😁
En stark vilja har jag nog alltid haft. Anser nog att det är en av mina styrkor som ridlärare i mitt egna företag, att lära andra att först förstå vad de vill - för att sedan ge dem rätt verktyg för att kunna genomföra det de valt att de vill göra. Hur många tror ni i det dagliga livet säger att de vill något men sedan inte gör jobbet? Stall och hästar är en fantastisk värld att få växa upp i. Där har jag som ung tjej blivit uppfostrad i att det inte spelar någon roll hur många gånger du ramlar av (misslyckas), det som räknas är att du alltid hoppar upp på hästen igen. Vi till och med firar varje gång vi ramlar av. Ni som missuppfattat och tror att "den som trillar av bjuder på tårta" är ett straff har aldrig haft mer fel. Vi firar att vi är en avramling närmare 100 stycken avramlingar. När man uppnått 100 stycken säger man att då kan man rida riktigt bra. Spännande filosofi ändå, inte förrän du misslyckats 100 gånger är du riktigt bra. Tänk om alla barn fått växa upp med att få fira alla sina misslyckanden, hur mycket mer hade man vågat prova då?
När tog du en risk senast? Christer Olsson menar att "driften att undgå är starkare än viljan att uppnå", dvs att vi människor gör faktiskt nästan allt som står i vår makt för att undvika just risk. Många av oss skyr det okända till den grad att de mycket väl kan välja att leva ett mediokert liv - för de inte vågar bryta upp mot den obekanta horisonten. När du sitter gammal i din gungstol på ålderns höst. Vad kommer du vara mest nöjd med - det du vågade eller det du avstod från?
Till alla ni där ute som tar er tid att läsa denna bloggen. Gör mig en tjänst. Låt aldrig någon tvivla på era drömmar. Ni förtjänar precis det ni vill ha. Kom bara ihåg att ni kommer inte få vad ni önskar, ni kommer få det ni jobbar för. Det blir även otroligt mycket roligare om ni omger er bland solljus under tiden, livet är för kort för att umgås med fel människor.
Nu ska ni få se vad jag är kapabel till när jag är "frisk". Tekniskt sett är jag dock inte friskförklarad från cancern än, men det där sjukintyget som ligger i en byrålåda någonstans är iallafall inte aktuellt längre.
Livet har aldrig varit så spännande som det är just nu. Hur många av er kan säga detsamma?
Vill du kommentera detta inlägget eller något annat? Klicka HÄR.