There is always something to be thankful for
Jag har kommit på hur jag kan desarmera känslomässiga bomber och känna mig lycklig istället för att lida av ångest. Tacksamhet är livets allra bästa lyckopiller! Jag läste till och med igår att varje gång man tänker på något man uppskattar så aktiveras hjärnans lyckocenter. Så himla enkelt?! Tänker man på saker som man är tacksam för fylls vi av glädje, och iallafall min egna ångest har inte varit såhär stabil/obefintlig på väldigt länge.
Några saker i livet känns självklara att man är tacksam för. Till exempel när jag fick besked på att min magnet röntgen visade varken tumörväxt i ländryggen eller några nervskador från cellgifterna. Nu kommer vi till det mest spännande, det beskedet blir jag inte lycklig av, det är mer en känsla av lättnad. Vad tänker jag på för att bli riktigt lycklig? Låt mig ge er exempel!
Vinden i håret. Det finns på riktigt ingen bättre känsla i hela världen. Den känslan påminner mig om att jag har så mycket hår att vinden kan ta tag i det. Varje centimeter jag har representerar en månad jag annars aldrig hade fått uppleva, som numera dessutom är axellångt. Vinden i håret får mig att tänka på att jag fortfarande lever.
Mocka hästbajs. Nu kanske ni tycker jag börjar bli helt knäpp. Denna är dock 100% sann. När jag gick på cellgifter fick jag inte lov att mocka pga infektionsrisk. När jag mockar hästbajs numera påminns jag om att jag har ett immunförsvar igen, jag är självständig och faktiskt FÅR lov att mocka. Allt i livet är privilegier, inte ens mocka hästbajs är en börda eller ett måste. Jag gör det för att jag vill göra det. Det påminner mig även om en plot twist på "kan själv" eller "strong independant woman", då fnittrar jag dessutom för mig själv när jag går där i hagen och mockar hästbajs i regnet.
Få jobba. Jag har aldrig måndagsångest eller blir ledsen över att behöva arbeta. Tvärtom, det påminner mig om att min hjärna fortfarande fungerar. Det var min värsta farhåga med cancern egentligen, att bli hjärntrött som sedan påverkade resten av livet även om man blir botad från cancern. Min hjärna känns vass, just nu arbetar jag dessutom internationellt och pratar stundtals really really bad English. Innan kanske jag hade fått prestationskrav på mig själv, nu känner jag mig mest badass som ens får lov att prata riktigt dålig engelska då och då, när oddsen var rätt höga att jag skulle vara deltidsjukskriven resten av livet.
Tänka på pensionen. Jag kan ärlig talat säga att innan gäspade jag bara jag hörde någon säga ordet pension. Nu känner jag mig tacksam över att jag har en pension att få planera för, så jag tog tag i det och har nu en gedigen plan. På något sätt är jag tacksam över att jag fick cancern relativt ung och inte senare i livet.
Ögonbrynen sitter kvar efter jag duschat. Detta kan nog vara en väldigt udda sak att vara tacksam för. Det var dock något jag oroade mig för i flera månader. Ni anar inte hur skön känslan är att kunna torka sig i ansiktet med en handduk ordentligt utan att behöva ha ångest för att ögonbrynen ska trilla av. Just denna lilla detaljen har verkligen fått mig att se det jag har och inte det jag inte har.
Ångesten. Sist, men verkligen inte minst är jag oerhört tacksam över min ångest. För den har tvingat mig att öva på att vara modig. Den har lärt mig att förstå vad andra går igenom när hjärnspöken dyker upp. Den har varit och är en guldklimp för mig som ridlärare där jag dagligen möter barn, ungdomar och vuxna som kämpar med sitt. Ångesten hjälper mig att hjälpa andra, det är så otroligt fint och jag skulle aldrig byta bort min ångest för denna möjlighet. Jag har lärt mig att mörker kan inte driva bort mörker, bara ljus kan göra det. Men med det sagt, vet ni vad som krävs för att en stjärna ska lysa? En hel del mörker, eller hur?
Vi ligger alla i rännstenen, men vissa av oss betraktar stjärnorna
Oscar Wilde