Om det du gör inte uppfattas som skryt, förminskar du dig själv

Detta är ett sådant inlägg som jag egentligen inte vill skriva men nu gör jag det ändå. Det är provocerande för många när man har cancer och ändå lever ett.. drägligt liv? Jag vet inte vad folk har för fördomar eller förväntningar när man berättar att man har cancer men det verkar lite tabu eller oacceptabelt att vara glad samtidigt? Varför?

Reaktioner jag har fått kan vara att jag mår bra för jag förmodligen får mildare cellgifter än det som är "standard" eller att mycket har hänt inom sjukvården på senaste tiden som gör att illamående och allt sånt där klyschigt inte stämmer längre. Kommentarer om att mina cellgifter varit snällare är så fel det bara kan bli, i början fick jag de kraftigaste cellgifterna man mer eller mindre kan få och även i dubbel dos. Vad jag egentligen borde fått höra var, satan vad grym du är som står upp på dina ben? Elin Kjos som har opererat ut en lunga får DM på sin Instagram om att hon ljuger om sin sjukdom när hon besteg ett berg i somras, ingen så sjuk kan lyckas göra det hon gjorde. Men alltså va?! 

Detta året har jag träffat den mest trasiga versionen av mig själv, men även den starkaste. Jag säger inte att jag är världens bästa förebild. Snarare ingen förebild alls. Det som inte knäcker mig, kan knäcka någon annan. Vi kan inte jämföra oss med varandra och säga det kunde varit värre eller jag har sett värre. Jag fick uppleva det i år, när en nära vän till mig mådde dåligt. Utbränd, men vägrade sjukskriva sig. "För hennes kompis hade cancer och jobbade 125% med pågående cellgiftsbehandlingar", sjukskrev hon sig nu skulle det få henne att känna sig svag. Jag kände mig faktiskt som den sämsta förebilden någonsin, fast jag egentligen aldrig varit så stolt över mig själv någonsin. 

Jag vet att allt är otroligt individuellt. När Lena Hallengren fick cancer och valde att fortsätta jobba kom där massvis med kritik, ska man inte ens få vara sjukskriven om man har cancer numera? Frågar ni mig så självklart ska du få vara det om du behöver, men tvinga inte mig att vara sjukskriven om inte jag behöver det tack. Jag fick slåss för att få fortsätta jobba. Det tycker jag inte heller är rätt. Varför är det inte lika självklart att få göra det som är rätt för en själv, även om det innebär att man bryter mot normen? Ingen annan går ju i mina skor? Jag hade visserligen redan bestämt mig innan jag fick mina första cellgifter att jag skulle leva det liv jag valt till mig själv, inte något som någon annan valt åt mig. Jag visste att det inte skulle bli en dans på rosor, men tråkiga händelser är ju dessvärre en oundviklig del av livet. Hur man än väljer att leva kan vi inte undvika alla hemskheter som finns i världen, om jag tycker synd om mig själv om jag råkar bli drabbad - är däremot helt upp till mig. Jag minns att en chef sa att jag har en härlig inställning och att med den övervinns alla utmaningar, det var han övertygad om. Han själv berättade att han har som motto "Det är inte hur man har det som räknas, utan hur man tar det". Precis så är det ju! 

Jag brukar fråga min elever om gräset är grönare på andra sidan. Ni vet när man jämför sig med någon annan som har bättre prylar, presterar bättre etc. Jag brukar då även kontra med att "Kanske, det är grönare där vi väljer att vattna det". Väljer vi att lägga all fokus på andra, då kommer gräset vara grönare på andra sidan - för vi vattnar deras gräs. Till exempel om jag fokuserar på hur fint hår alla andra har, då kommer jag aldrig vara nöjd med det jag har. Fokuserar jag istället på hur jäkla snygg jag kan vara i min peruk, då vattnar jag min egna gräsmatta och den kommer vara grönast. Den enda som har makten att bestämma var det vattnas är jag själv. Jag bestämde mig för att vara glad, redan dag 1. Jag tror på riktigt att man mår som man väljer att må.

Det är mitt liv och det är jag som bestämmer över det. Jag tror en viktig del i den här resan var att jag vågade lägga det gamla bakom mig och gå vidare med nya drömmar. Ja, mitt hår var en livslång dröm, men det som redan har hänt kan inte jag eller någon annan påverka. Ju mindre tid jag lade på att resonera runt faktumet att jag är sjuk med diverse biverkningar, desto gladare blev jag. Jag läste någonstans att mycket forskning visar att många svårt sjuka men även handikappade kan uppleva samma livskvalitet som tidigare i deras liv. Oftast upplevde dessa personerna samma livskvalitet som tidigare när de nått acceptans, det vill säga när man accepterade att detta var livet från och med nu och att det finns så många andra saker de kan göra som ger dem glädje.

Som V sa precis i början av allt det här när jag storgrät med henne i telefonen. "Det kommer bli bra, det kommer inte bli som förut, men det kommer bli bra det med". Jag har fortfarande inte hår på huvudet, mer än fjun iallafall, och jag tycker redan livet är helt fantastiskt. Visst är det häftigt?! Det trodde jag aldrig att jag skulle känna för knappt 4 månader sedan. Jag trodde på allvar då att jag aldrig skulle våga visa mig utan peruk och att livskvaliten var kraftigt försämrad fram tills jag hade hår igen. Denna helgen var jag och UK på weekend i Stockholm. Jag tog inte ens med mig peruken. Kände inte ens ett behov. Jag har nya drömmar, en gammal krossad dröm håller mig inte längre tillbaka. Jag shoppade till och med en sjukt onödig klänning i Sthlm. Stil sexig. Provad på stan, utan blont hår. Början av en ny era. 

Tillbaka till ämnet som fick mig att börja blogga idag. Det kommer alltid finnas människor som är arga på dig för att du inte lider på det sättet som de förväntat sig. Det finns många idioter här i världen, vi kan inte ta hänsyn till allihop. Till dig som hittat den här bloggen och kanske även är sjuk men väljer att vara glad. Jag hoppas du alltid fortsätter göra de där typerna besvikna.

Från Johannes Hansens bok "Peppa mig eller flytta på dig". 

Sök inte sympati. Sök inspiration. Istället för att krympa i närheten av någon annans självförtroende så borde du bli peppad att träna upp ditt eget. Sök strategier för att göra dig själv bättre. Fastna inte i diket av att bli provocerad av andras framgång och välmående. Leta inte fel och otillräckligheter i onödan. 

Och för dig som känner dig stark, avslappnad och får ditt liv att gå ihop - sluta förminska dig själv. Sträck på dig, ta plats och se till att du lyser starkt så att vi andra har någon att följa. 

Bilder på mig och min supersnygga peruk de senaste 3 månaderna. 

Vill du kommentera detta inlägget eller något annat? Klicka HÄR.