May we all heal from things we don't speak about
Kan det vara så att man skapat olika versioner av sig själv, för att kunna överleva? Jag såg ett citat från en reel på instagram när jag slö-skrollade en dag. "Just because you carry it all so well doesn't mean it isn't heavy". Det allra jobbigaste för mig i en cancer sjukdom var och är mina anhöriga som står på sidlinjen. Jag har aldrig sett mig själv som ett offer i min situation. Snarare som en förövare som gör andra illa. Det är inte mig det är synd om, det är jobbigast för dem som älskar mig. Jag har aldrig varit rädd för att dö. Jag är däremot livrädd för hur ledsen jag kommer göra de jag älskar om jag dör. Det känns förbjudet att prata om, så jag valde en väg där jag inte velat prata om min ångest, för jag valde att vara stark för alla andra. Jag pratar inte med mina anhöriga om mina kontroller eller om cancern överlag. Jag bär på det själv, så inte de behöver. Som Olaf i Frozen säger, kärlek är att sätta någon annans behov före dina egna.
Ibland kan de ångestdrivande tankarna vandra iväg på tok för långt. Då ser jag mig själv som en potentiellt dålig investering för både nya och befintliga relationer. Ibland tror jag en del undviker mig för de är rädda för vad som kan hända och att de inte klarar av att finnas där för mig i ovissheten. Oftast tror jag det mestadels beror på att man inte vet vad man ska säga som en anhörig till någon med cancer. Jag blir aldrig ledsen eller dömer när någon i min närhet går radiosilence. Ibland kan jag tänka, är det inte nu man borde vilja ta vara på den tiden man vet att man faktiskt har`? Men sen kan min hjärna tänka tankar som, om jag låter det rinna ut i sanden nu kanske jag gör det lättare för dem när jag dör. Det gör att jag även själv ibland distanserar mig från de jag tycker om. För mig har cancern snarare varit en mental sjukdom, än en fysisk. För alla inblandade.
Inför varje kontroll skruvas min ångest upp, utan att jag har någon egentlig misstanke att cancern ska ha kommit tillbaka. Kan det vara så att man skapat olika versioner av sig själv, för att kunna överleva? Vad menar jag med den meningen? Dagligen på jobbet kallar kollegor mig för solstrålen eller "nu kommer solen". När jag startade den här bloggen var det för att jag ville stå för min egna berättelse. Jag har alltid varit rätt dålig på känslor, de skrämmer mig. Jag är mer analysera situationen än "gå på känslan". Jag skrev i ett annat inlägg att det är först när vi får mod att utforska mörkret som vi upptäcker hur starkt vårt ljus är. Innan jag hade modet att brottas med alla känslor som dyker upp så var det nästan som att välja ett liv i mörker. Kan det vara så att när vi bestämmer oss för att stå för vår egen berättelse sprider vi ljus i mörkret, även om vi fortfarande befinner oss där?
Jag har förmånen att känna otroligt många fina människor. Många av dem har delat med sig av sina egna, rätt tunga, berättelser. Jag läste nyligen en bok av Brené Brown där hon i förordet skriver:
Till alla modiga och förkrossade människor som lärt oss hur man reser sig igen. Ert mod smittar av sig.
Hon menar att bristen på ärliga samtal om hur svårt det är att resa sig stark efter att ha legat raklång har fått två farliga konsekvenser i vårt samhälle. Det ena är att vi har förkärlek för att sminka över det jobbiga, och det andra är att det råder underskott på tuffhet. Istället för att sminka över det jobbiga och försöka framställa våra misslyckanden i bättre dager borde vi försöka lära oss att se hur vackert det är med sanning och uthållighet.
Jag må inte haft hjärta att dela med mig av mitt mörker till någon jag älskar, just för jag älskar er. Ni som fortfarande läser bloggen och nu vet, det är mitt val och fortfarande så jag vill ha det. Ni hjälper mig redan mer än vad ni någonsin kan förstå. Precis som Brené skrev i sin bok så smittar ert mod av sig. När ni delat med er till mig hur ni gång på gång rest er upp starka efter att ha legat ner ger ni mig mod att fortsätta resa mig varje gång jag är rädd. Den personen som jag vill vara. Det är ni som lockar fram den bästa versionen av mig själv. Ni får mig att må bra i mörkret. Ni hjälper mig att vara solstrålen i mörkret.
Idag var jag på min senaste kontroll. Allt ser bra ut och jag är således fortfarande cancerfri. Ångesten jag har känns som 50kg som trycker på min bröstkorg. Den tunga känslan har jag oavsett vad jag tänker på, som jag sedan går till jobbet med och rent krasst låtsas som ingenting. Då fungerar jag. Där har jag insett vilket pannben jag verkligen har. Bara fortsätta göra det jag har tänkt göra, så blir det så. Även med ångest. Min officiella 2års kontroll blir omkring november 2024. Efter det "släpper de mig" eftersom chansen att min typ av cancer kommer tillbaka efter 2 år är statistisk minimal/obefintlig. Fram tills dess har jag en till kontroll. År 2024, du kommer bli tuff men jag känner att en jädra fest hägrar där i november. Jag kan leva med rädslan tills dess. Jag är ägare till två fux ston. Hade behövt lära mig det förr eller senare ändå tänker jag. Om ångesten bjuder upp till dans i regnet får man väl artigt dansa med den som bjöd upp. Känslorna sätter färg på livet även om de skrämmer skiten ur mig för det mesta. Men då tänkte jag, vad kan solljus ge i regnet? Ångesten kanske är som en regnbåge i regnet om man tillåter sig själv att lyssna på vad den har att säga. Låter dessutom trevligare att säga att jag dansar med regnbågen än lider av ångest. Eller hur?
Rainbow. A combination of beautiful colors working togeheter equally, side by side, to bring light from the darkness and reveal the world at its best and most beautiful.
