Let me fall if I must fall, the one I become will catch me

Detta året tror jag går ut på att desarmera känslomässiga bomber som livet placerar ut. Denna delen av resan var jag inte riktigt beredd på. Jag kan vara glad och sedan ändå ha sådan sjuk underliggande ångest att jag panikgråter helt oprovocerat när jag är ensam. Under cellgiftsbehandlingarna mådde jag ironiskt nog som bäst mentalt och det har skapat en nyfikenhet hos mig att reflektera över. Ångest för mig är ingen riktig fara, utan en rädsla man känner för att man tänkt på någonting specifikt. Om något verkligen var ett problem, säg en situation på liv eller död, då har man inte tid att tänka på det, utan man agerar. Jag tror det är därför jag mådde bra under behandlingarna, för jag aktivt gjorde något. Nu befinner jag mig i limbo fram tills 2års kontroll där jag dagligen dansar med djävulen/regnbågen där man undrar om man ska bli drabbad av ett återfall eller inte.

Jag vet att det finns inget i den här världen som kan skada mig så mycket som mina egna tankar. Jag skulle till och med vilja påstå att jag blivit riktigt bra på att blockera de negativa tankarna när de dyker upp. En av de allra svåraste sakerna i denna del av resan är att fortsätta gå framåt utan att ha alla svar. Jag antar att det gäller flera aspekter i livet, ibland behöver vi gå vidare och inte riktigt veta varför och samtidigt vara okej med det. Då kommer vi till en intressant sak. Ångest är ju en rädsla av något som jag fabrikerat uppe i mitt huvud, men känslan av hopp kommer ju även från något jag fabrikerat uppe i mitt huvud. När man känner sig rädd eller hoppful kräver de båda att vi tror på något vi inte kan se (!). Rädslan/ångesten frågar oftast "tänk om det värsta händer" medan hoppet säger "även om det händer, kommer jag att bli okej". Rädslan får oss att fokusera på smärtan medan hoppet driver oss mot lycka. Det som förvånat mig är att trots att jag känner mig mentalt stark i form av att jag är medveten om och kan styra mina tankar så kommer det dagar när jag sitter och panikgråter, och jag själv har ingen aning om varför. 

Jag börjar väl inse att leva i limbo är lite som att leva i survival mode. Ett exempel. Jag har haft ont i foten senaste veckorna, högst troligen är det bara en överbelastningsskada men innan det utreds så skickas jag på prover för att kontrollera att cancern inte är tillbaka/spridit sig till skelettet. Är det egentligen konstigt att man får känslomässiga bomber att desarmera ibland om detta är ens vardag? Jag har hela tiden insett att år 2024 kommer bli det tuffaste av dem alla. Jag har nu accepterat att där kommer finnas ett inre kaos jag förmodligen aldrig kan få bukt på förrän jag genomgått den där sista kontrollen. Likt havet kan man vara både lugn och kaos, men jag väljer att dra inspiration från vinden, jag kan inte heller kontrollera den men jag kan justera mina segel och därmed ändra riktning och hastighet om jag vill när lugnet skiftar till kaos. Ibland kan kaoset göra så att vinden står helt still och då är det upp till var och en att ro med de åror man har. Hittills har jag lärt mig att jag kan fortsätta långt efter att jag tror att jag inte kan och att magin jag letar efter oftast ligger i arbetet jag undviker.

Jag har svårt att prata med andra om detta, troligtvis på grund av skam. Det känns som jag inte borde må dåligt, jag har ju ingen direkt anledning till det enligt mig själv. Den senaste kontrollen i maj var helt utan anmärkning. Jag vet inte riktigt varför men när jag får dessa ångestattacker känns det som ett nederlag, eftersom jag borde och faktiskt vet bättre? Då kom jag på att tänka att jag läst någonstans om en general under Koreakriget. Han bestämde sig för att dra tillbaka sina styrkor från ett slag som inte gick enligt planerna. När en journalist sedan ställde en fråga till honom om reträtten svarade generalen "Retirera, tusan heller! Vi retrierar inte. Vi rycker bara fram åt ett annat håll". Den gillar jag. I vanliga livet tvingas vi också då och då att retriera, men vi kan se på det som att vi avancerar från ett annat håll. Min ångest är inte ett nederlag, det gör bara att jag avancerar i livet från ett annat håll då och då.  

Jag har skivit om det förut, jag tror inte att den läkande processen i resan någonsin tar slut. Jag tror bara att det kommer en tid när man bestämmer sig för att våra ärr inte kommer att hindra oss från att bli den person vi vill vara. Självkärlek är en livslång resa och ibland svårare än andra. Vi får bara adrig sluta engagera oss. En av mina livsmotton är och kommer därför alltid vara:

Lev ett liv du är exalterad över

Börja lev ett liv du är exalterad över och boka in det du vill göra redan idag. Vänta inte på det perfekta ögonblicket, det finns aldrig ett perfekt ögonblick att göra eller starta något. Börja var du är, just i detta ögonblick. Oavsett om du känner dig rädd eller fylld av tvivel, det är okej, dessa känslor ing¨år tyvärr oftast, men de definierar inte oss eller vår destination, att börja med något handlar inte om redan veta allt eller ha full koll på läget, det handlar om att ta det första steget. Man tror oftast att man behöver mer resurser, mer tid eller mer mod, men sanningen är att du har allt du behöver för att börja. Det kräver bara engagemang. 

Mörkret förstör fortfarande inte ljuset. Mörkret gör ljuset tydligare.