It's over, It's done

I tisdags fick jag mina allra sista cellgifter. Känner mig som Frodo, "It's over, It's done". Initial lättnad men inte att det riktigt är över, för man ska ju må skit i en dryg vecka först. Ungefär som Frodo när han väntar på Gandalf utanför Mordor. Samt när han kommer hem och inser att bara för ringen är förstörd så kan man inte alltid plocka upp trådarna av ett gammalt liv, utan vi får helt enkelt fortsätta livet även med våra trauman. Trots att hela vårt system får panik, så gör man det bara. Man får göra det bästa med det man har och fortsätter fast det är jobbigt, för vad skulle man annars göra? Då pratar jag givetvis om håret. På något vis tror jag det svåraste börjar nu. När man anses vara frisk och inte längre går på massa behandlingar. Men ingenting är normalt, för man går fortfarande sönder lite inombords varje gång man ser sig själv i spegeln.

Oavsett var tisdagen en riktigt trevlig dag. Jag dök upp med presenter och "min" sjuksköterska L8 pyntade mitt dropp med ballonger. Givetvis hade jag klackarna på mig. Till avdelningens alla sjuksköterskor hade jag med mig en stor "partylåda" som de kan ha till nästa AW. Den fyllde jag & M med bubbel, ansiktsmasker, godis etc. En dag för cirka en månad sedan hörde jag världens skrik från deras rum följt av världens gapskratt, tydligen var där en spindel. Så givetvis stoppade jag ner en glittrig spindel i deras AW låda.. ingen ska tro att de går säker.. Dålig tajming att det råkar vara Halloween just nu? De tror säkert jag köpte lådan färdig.. det är bara det att M är en jävel på att slå in paket så den ser ju riktigt snoffsig ut 😁

Till L8 köpte jag två egna presenter. Det är hon som tagit hand om mig majoriteten av alla tillfällen. Det är sällan man upplever att en person verkligen är på helt rätt ställe, L8 är en sådan person. Wow vilken skillnad hon gjort denna upplevelsen för mig. Hon har alltid bokat mitt "kontor" så jag fått sitta själv och därmed kunnat arbeta. Detta för mig har gjort att tiden jag suttit där har gått oerhört fort samt att jag aldrig behövde tacka nej till en karriärmöjlighet jag fick mitt i allt detta. Har jag haft Teams möten har hon bokstavligen smugit in och ut ur rummet för att byta dropp. Jämför jag med vårdcentralen när de lägger om picc-linen drar de av plasten som ett plåster, L8 baddar först med sprit så man inte känner ett skit. Känns kanske inte som världens största grej, men det gör henne bara överlägsen i sitt jobb? Varje gång fick jag även med grejer till picc-linen i en papperspåse, den ritade hon alltid roliga figurer på. Ångrar att jag inte fotat en av dem. Stod alltid mitt namn som gjorde mig på så gott humör. Till L8 köpte jag ett halsband och örhängen med samma motiv som loggan på bloggen har. Det var det minsta hon förtjänade tyckte jag. I mina ögon är det hon som är hjälten. Dagligen träffa så sjuka människor och ändå alltid vara så glad. Alla borde få ha en L8 i sitt liv. Hon kan liksom få en att se fram emot att få cellgifter? För hon lyckades på något mästerligt vis få mig att förknippa det stället med allt annat än att vara just sjuk. Ballongerna hon satte på mitt dropp allra sista dagen var bara pricken över i:et. Det här med sjukhusångest som man läst mycket om, jag har aldrig upplevt det. Inte ens i närheten. 

Det som är allra skönast just nu är att jag slapp picc-linen samma dag. Innebär inga fler sprutor i magen. Eftersom man är rädd för blodpropp sålänge man har en picc-line får man i läxa att sticka sig själv i magen varje dag med blodförtunnande medicin. Detta har varit en utmaning för mig, jag är liksom spruträdd? Tror jag hyperventilerade fram till den 60e sprutan jag stack mig med. Sedan släppte det, KBT? Jag gjorde det till en liten rutin. Sprutan skulle tas innan lunchen, för då fick man direkt belöning med mat efteråt. Som är min största hobby, äta mat ni vet. Sen de gångerna de började blöda var jag förbered med roliga plåster. Ni vet med minioner och figurer från frost. Nu i efterhand kan jag faktiskt sakna alla mina roliga plåster på magen. Det är väl en av sakerna jag tar med mig nu med avslutad behandling. Min mentala styrka har verkligen satts på prov. På något sätt tror jag alltid jag haft en positiv grundsyn på möjligheter i livet. Skillnaden i att hitta fel med allt finns liksom inte riktigt på kartan. Jag tror att det handlar om att inte låta ens dåliga dagar lura oss att tro att vi lever ett dåligt liv. För att vara glad kan vi inte slösa bort energi på saker vi inte kan kontrollera. 

Dessa kommer jag inte sakna, 80+ blev det totalt. Det jag dock kommer komma ihåg är roliga plåster på magen. Vilket har lärt mig att vi kan ta kontroll i jobbiga situationer, bara vi fokuserar på det vi faktiskt mår bra av och blir glada över.  Gör man det spelar det ingen roll vad livet kastar på oss. 

Happiness is a choice, not a result. Nothing will make you happy until you choose to be happy.