Imponera på dig själv lite då och då

Igår var jag på läkarbesök för uppföljning nummer två. Fick se bilderna från min PET röntgen den 5 september. Bilderna är visserligen bara preliminära, men...

Urinblåsan och njurarna fick lysa i svart. Resultatet är alltså väldigt lovande. Även blodprov är på normala nivåer. Känns faktiskt väldigt bra. Eftersom jag mått så bra egentligen hela tiden är det klart man undrar, tar det verkligen på tumörerna eller är jag typ immun eller nått? Nähä ni! Jäklar vad min kropp är cool alltså. 

Jag kommer alltså gå över till den mildare varianten av behandling, ABVD. Detta innebär att jag kommer få två cellgifter mindre än tidigare och betydligt lägre doser. Rent praktiskt innebär det att efter idag 13/9 har jag bara tre behandlingstillfällen kvar. Varannan tisdag varav den sista är 25 oktober. I mitten av november beräknas jag kunna leva ett fullt normalt liv igen om allt går enligt planerat. Veckan jag får cellgifterna får jag lov att vara på kontoret, den andra veckan bör jag hålla mig hemma. Varannan vecka liv helt enkelt. Behöver dessutom bara ta blodprov måndagar, alltså inte torsdagar. Vad ska jag göra med ALL min tid?! ;) 

Första behandling med ABVD var alltså idag, tre av cellgifterna har jag redan fått och den fjärde var snarlik en annan jag haft. Den räliga som får mig att må illa är nu historia!! Dessa fyra tycker jag är helt okej, lite toalettbesök står man väl ut med. Änsålänge känner jag absolut ingenting. Denna behandlingen har dock inte kortison, så får väl se om det gör någon större skillnad. Hamstereffekten är alltså också historia, det var en rätt rolig resa ändå. Ni som bävar för kortison, gör inte det. Det är seriöst fantastiska saker. 

Fick träffa en ny läkare vid denna uppföljning. Han var också störtskön. Jag skulle till jobbet direkt efteråt så jag var sminkad, hade finperuken, kavaj och klackar på mig. När jag kom in på hans rum tittar han på mig, "öh det ser inte ut som vi misshandlar dig?". Nej nej, svarade jag glatt och berättade kortfattat om min resa såhär långt. Berättade att min vanliga läkare sagt att biverkningarna skulle bli värre än kur 1 men att de inte blivit det. Mår man illa så tjoffar man bara in mat i käften trots man klöks innan. Allt går bara man vill sa jag. "Ja jag har förstått att du är rätt bestämd...". När jag skulle gå bad jag honom hälsa till min vanliga läkare att den där förmånen om att man skulle slippa få sin mens under behandlingen för "kroppen orkar inte det" stämde dock fan inte. Jag fick min mens precis på dagen jag skulle fått den och minst lika mycket. Så han hade fel, IGEN. Jag tror faktiskt den nya läkaren fortfarande skrattade när jag var långt nere i korridoren... Min kropp har inga planer på att bli infertil verkar det som, något som är en vanlig biverkning annars vid cellgifter.