I took my worst nightmare to a photoshoot

Vissa ärr kommer alltid leva vidare med oss, vi kan inte alltid plocka upp trådarna av ett gammalt liv utan vi får helt enkelt fortsätta livet även med våra trauman. Trots att hela vårt system får panik, så gör man det bara. Man får göra det bästa med det man har och fortsätter fast det är jobbigt, för vad skulle man annars göra? Så skrev jag samma dag som jag valt att donera mitt hår. Jag visste där och då att det skulle bli en rejäl uppförsbacke framåt, min allra värsta mardröm var att jag skulle bli av med allt mitt hår. Hur osannolikt det än skulle ske så var det nu min vardag. Jag behövde en plan. 

Jag har lyssnat en hel del på Johannes Hansen och läst även stora delar av hans böcker. Han pratar mycket om att vi kan bli av med våra rädslor. När vi gör något tillräckligt ofta kommer vi inte vara rädda för det längre. Johannes menar att man ska göra det specifikt och tidsbestämt. Det är jobbigt att vara nervös och rädd, vilket gör att man börjar förhandla med sig själv. Plötsligt ska man inte göra lika mycket, inte ställa samma krav, inte formulera sig lika tydligt eller vänta med det ett par veckor till. Han sa sätt dig inte i den situationen. Skriv ner exakt vad du ska göra, när du ska göra det och vägra fuska. 

Så jag gjorde det, och jag vägrade fuska. Redan när jag bestämt mig att jag skulle donera håret kontaktade jag en av den finaste fotograferna som finns, Karina Szuter. Min annars no 1 fotograf Emma Tegler bor ju i Uppsala och jag ville inte vänta en månad, vägra fuska ni vet. Det kändes olustigt att kontakta en helt främmande fotograf då jag inte är bekväm att visa mig utan hår, men jag vågade kontakta Karina som tidigare fotat mig (min befintliga CV, jobb/linkedin bild). 

Jag tog med mig N och åkte ner till Malmö. Där tog Karina emot oss i en riktigt fet studio och tog hand om oss så väl. Helt tomt på folk, avslappnat med musik, servade oss med exklusiva kaffe latte och kakor. Vi började ta bilder med min "finperuk". Tänk "Top Model" när det är paraplyer, blixtar och en stor skärm där du direkt kan se bilderna som tagits. N var så söt, varje gång en bild knäpptes av log hon sådär ofrivilligt som bara hon kan, högst okontrollbart också - men det smittade av sig. Kallade henne för min "Jay" som tittade på vinklar och fluffade upp håret ni vet. Sen fick hon vara med och välja ut bilder. Jag ville ha mer seriöst där hamsterkinderna inte syntes lika mycket, men N röstade ner mig och valde enbart ut "busiga" bilder, för det var ju jag. Sen stod hon där och diskuterade med Karina att hon ville ha utskrifter på bilder för att kunna måla av och sätta upp hemma.. inte hos mig då. Hemma hos N själv. 

 Efter en stund vågade jag ta av peruken och det var det som jag hade bestämt mig för där fyra veckor sedan, jag hade satt ett datum när jag skulle fotografera mig själv utan peruken. Möta min värsta mardröm och föreviga den på bild. I ett första steg att bli av med min rädsla, vägra fuska. Karina var verkligen en självförtroende boost. Det första hon sa till mig var att min huvudform var smickrande och hade jag varit modell hade hon bokat mig med denna frisyren. Haha, ja innerst inne känns det lite som hon var tvungen att säga så. Oavsett så nu i efterhand så går jag förbi spegeln och säger med glimten i ögat till min spegelbild "Du och jag Smeagol, vi kan landa modelljobb nu". Då blir jag glad istället för att det känns som ett trauma. För det är jag evigt tacksam Karina för 💗 Tror ni inte fanskapet vägrade ta betalt dessutom? 

 Mitt nästa steg i att utmana mina rädsla var att jag skulle publicera bilderna på instagram, facebook och bloggen samma dag som Karina skickade över bilderna. Deadline samma dag, inget fusk. Så här är dem. Som Johannes säger, fuck your fears. Mod är förmågan att utmana sina rädslor. Se framför dig att allt kommer gå åt helvete men du gör det du har bestämt dig för ändå.

När jag donerade håret lämnade de 3mm stubb kvar, det är det ni ser på bilderna. Mitt hår började trilla av cirka 10 dagar efter första cellgifterna. Det trillade först av fläckvis, på min 30års dag hade jag cirka 50 % kvar. Efter kvällsduschen åkte resten av. Mr Hodgkins gav mig ett kalt huvud i födelsedagspresent. Men vet ni vad? Jag blev inte ens ledsen. Jag log i den där spegeln. Karina, jag älskar dig. På riktigt.