Jag har sedan jag såg disneys film av Pocahontas som liten alltid velat ha långt hår. Jag bestämde mig där och då att jag också skulle ha så långt hår, jag lät det växa i 10 år. Håret blev lite av min identitet, en stor källa till mitt självförtroende och en inre självkänsla. Om några veckor kommer det inte längre finnas kvar och jag känner mig trasig. Kvarlämnad med krossade drömmar.  

På mitt första läkarbesök var jag påläst och redo. Jag skulle 100% kämpa för mitt hår oavsett diagnos. Jag hade läst på mycket. Det finns något som heter kylmössa/skalpkylning där man innan/efter cellgifter kyler ner hårbotten i försök att hårsäckarna inte ska nås av gifterna och därmed inte bli skadade och ramla av. Jag var påläst att detta inte finns i Skåne, de anser att det förlänger vårdköerna eftersom varje behandling tar längre tid. Men man har rätt att bli remitterad till ett sjukhus som har det. Jag visste inte exakt hur jag skulle lösa det, kanske gick det att pendla till annan ort vid behandling eller så kunde jag tillfälligt bo hos en kompis i Uppsala. Jag var öppen för förslag. Läkaren var det inte. 

 När jag frågade om kylmössa sa han bara att de inte hade det i Lund, det visste jag ju redan. Jag frågade om remiss till annat sjukhus. Då säger han att det får jag kolla upp själv isåfall. Han hade semester from nästa vecka och det hann/ville han inte kolla upp (detta var en fredag). Redan där tyckte jag inte om honom. Vi började diskutera att det finns två olika typer av cellgifter för att behandla Hodgkins lymfom. Jag frågade om någon av dem kunde rädda mitt hår. Den ena var 100% säker att man tappade allt hår, men den andra "kommer du se så skabbig ut" så då kan man inte behålla håret ändå. Nu var jag arg, riktigt provocerad. Jag tittade iskallt på honom och frågade "Om jag inte vill ha behandling, vad händer då?". Varav han svarar "sjukdommen är 100% dödlig utan behandling och du kommer dö om 1-2 år". I detta läge blir UK som var med mig hos läkaren rejält upprörd på mig och hotar med att tvångsinlägga mig på psyk med hjälp av mobilisering med vänner/familj, om jag vägrar behandling. Det var ett kul möte, verkligen. Förlåt UK, men läkaren var verkligen en idiot. Han tryckte på alla mina dåliga knappar på samma gång.

Nej, håret är inte viktigare än livet. Hjärnan förstår det, men hjärtat gjorde det inte och gör fortfarande inte det. Jag kan inte förklara varför håret är så viktigt, men det är det. Alla som försökte trösta och föreslå peruk i detta läge ville jag typ banka skiten ur. Kändes som ingen förstod mig. Nej, peruk i de månaderna behandlingen pågår är inte hela världen. Det är efteråt. Jag kommer inte känna mig som mig själv på minst 5-10 år, beroende på hur snabbt håret växer. Plus det heter att håret oftast växer ut igen. Inte att det alltid gör det. Växer det ut är det mer regel än undantag att det växer ut med annan karaktär och färg. Så mitt blonda vågiga hår kommer förmodligen aldrig komma tillbaka igen. På naturlig väg iallafall. Sen är jag 30 år och singel, känns som dejtinglivet är över på ett bra tag. Jag har spontant inte självförtroeendet att dejta någon, kommer hem och vid läggdags ta av peruken. Så alla er som säger peruk som lösning, snälla bara var tysta. Det kommer inte kännas helt okej på väldigt länge, oavsett om jag tekniskt sett är frisk/botad innan året är slut om planen håller. 

 Jag har lyssnat väldigt mycket på Kjell Enhager genom åren och han pratar ofta om "my, your och gods business". Kortfattat handlar det om att man ska fokusera på rätt saker. Fokuserar man på "my business" fokuserar man på saker man själv kan kontrollera (= ökar självförtroende). Vad kan jag påverka just nu? Inte om en timme eller imorgon. Fokuserar man på "your business" fokuserar man på vad andra gör eller säger, känslan av kontroll går ner och självförtroendet går ner i botten. Fokuserar vi på "gods business" som även menas med moder natur, fokuserar vi på sånt som ligger långt ifrån vår kontroll. Här menas saker och situationer som ingen kan förutse eller skapa avsiktligt. Som naturkatastrofer, olyckor, sjukdomar och dödsfall. Detta är saker som vi inte kan påverka alls. 

 Detta blogginlägg skriver jag allra mest för min egen skull. För jag kommer behöva läsa detta dagen håret försvinner. För jag har varit här förut. Urdrag från min gamla blogg följer.  

När jag var 23 år gammal levde jag det liv jag drömt om. 6 månader senare dog Exo (hästen) i akut hjärtsvikt och jag förlorade även Zack (hunden) kort därpå. Jag hade precis tagit examen och hade bokstavligen 1000kr på bankontot efter jag betalat avlivningskostnader för Exo. Jag hade absolut inte råd med en ny häst och jag har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv. Vad händer då? Exo's uppfödare hörde av sig 2 dagar efter Exo's bortgång. Jag hade i dåläget aldrig träffat henne utan hon lade till mig på facebook när Exo blev såld (köpte inte honom av henne), för att kunna följa Exo. Där följde hon oss till synes osynlig i närmare 5 år. Tills nu. Hon visste att det var lite tidigt sa hon, 2 dagar efter jag förlorat Exo - men hon ville att jag skulle komma till Alingsås och hämta hem Exo's lillasyster Illusion W aka Irma. Efter 1 år på lån fick jag Irma. Vem får ens en häst? Jag har henne att tacka för så mycket. Det finns så fantastiska människor och det omöjliga händer faktiskt i det verkliga livet, inte bara på filmer.

Jag minns även på en föresläsning med Kjelle när han ställde frågan "Tänk om vi kört i diket med vår bil. Vart ligger ditt fokus?". Är det: Varför händer detta alltid mig?, Vad kostar detta? Hur djupt ner i diket är jag? Inga av dessa frågor hjälper till att lösa problemet. Vilka frågor hjälper att se framåt och att hitta lösningar/möjligheter? Hur tar jag mig lättast upp ur diket? Vem kan hjälpa mig, vem kan jag ringa nu? Alla kör ner i diket på livets resa ibland, att kunna ställa rätt frågor (oftast till sig själv) men även att kunna ta hjälp av varandra kan vara avgörande. Om vi gör oss till dikesoffer eller om vi lär oss en läxa och går vidare, kan vara skillnaden som gör skillnaden. 

Nog fan kan jag nog få tillbaka det liv jag drömt om, även med till synes obetydliga fåfänga parametrar som hår. V sa något när jag storgrät i telefonen med henne över mitt hår efter första mötet med läkaren, och hon har så rätt. 

"Det kommer bli bra, det kommer inte bli som förut, men det kommer bli bra det med" 

Jag har en plan. Det kommer funka, kommer inte bli som förut. Men det är ingen jävla peruk i 5 år iallafall.