Hur skapar man mening av meningslösa händelser?

Sorg är som att leva två olika liv. Den ena är där man försöker låtsas som allting är okej och försöker låta livet gå vidare. Det andra är där hjärtat skriker av smärta i tysthet och ingenting är okej. Jag läste någonstans att på de dagarna du saknar någon allra mest skulle man istället komma ihåg hur just den man saknar älskade en och vad de tyckte om med en själv. I deras namn skulle man se sig själv genom deras ögon, älska sig själv som de älskade dig. Det hade de velat. J sa alltid att det var så otroligt lätt att vara sig själv runt mig. Han sa att jag hade ett grymt mindset, personen han gick till för inspiration och att jag var en person han såg otroligt mycket upp till. Jag vet att han läste min blogg. Det är bara så ironiskt. För jag har och känner ingen inspiration efter du försvann. Det känns som att när någon speciell i ens liv dör blir man kvarlämnad i en värld som inte längre känns som hemma. Allting blir på något vis förändrat, framförallt en själv. Någonstans försöker jag nu hitta ett liv där jag hittar mig själv igen, där jag inte känner mig så trasig. Fast jag kommer knappt ihåg hur det känns att inte vara trasig längre om jag ska vara helt ärlig. 

"The world is indeed full of peril, and in it there are many dark places; but still there is much that is fair, and though in all lands love is now mingled with grief, it grows perhaps the greater."

När jag mår som sämst kommer jag på mig själv att jag gärna sätter på sagan om ringen i bakgrunden. Antingen musiken eller filmerna. Varje gång upptäcker jag något nytt citat och om det är någon som fått uppleva sorg är det nog Tolkein. Citatet ovan målar upp en bild för mig av en dyster och farlig värld där livet ibland är färgad av förlust och sorg. Det är lätt att fastna i tanken varför måste de personer och djur vi älskar dö? Jag grubblade mycket över det när jag förlorade Exo för sju år sedan. Detta Tolkein citat ger mig dock en aningen hopp. Det är inte kärleken till något eller någon som går förlorad, det är upplevelsen att ha saknad och sorg som får oss att uppskatta kärleken vi har desto mer. Det är det Tolkein menar med att kärleken nu är "blandad med sorg" och att den växer sig kanske även större av just denna anledning. För sorgen vi känner för någon som vi förlorat gör att vi uppskattar människorna och djurvännerna vi har kvar desto mer, eftersom vi blir brutalt påminda om att de kommer också att kunna lämna oss en dag och med den oundvikligheten tvingas vi inte ta vår tid med dem för givet. Varje gång man upplever döden tror jag den förändrar en lite som person. Ibland känns det obehagligt, som att jag är fullt medveten om det faktum att saker i mitt liv kan förändras från en sekund till en annan och att människor/djur i mitt liv kan försvinna lika fort som de kom in i mitt liv. 

"I know. It's all wrong. By rights we shouldn't even be here. But we are. It's like in the great stories, Mr. Frodo. The ones that really mattered. Full of darkness and danger they were. And sometimes you didn't want to know the end. Because how could the end be happy? How could the world go back to the way it was when so much bad had happened? But in the end, it's only a passing thing, this shadow. Even darkness must pass. A new day will come. And when the sun shines it will shine out the clearer. Those were the stories that stayed with you. That meant something, even if you were too small to understand why. But I think, Mr. Frodo, I do understand. I know now. Folk in those stories had lots of chances of turning back, only they didn't. They kept going, because they were holding on to something."

Detta är väl min mest brutala insikt såhär långt i livet. Antingen ger man upp eller så fortsätter man. Oftast kommer båda göra lika förbaskat ont. Med den insikten kommer jag alltid tillbaka till ett specifikt Tolkein citat.

"I wish it need not have happened in my time," said Frodo.
"So do I," said Gandalf, "and so do all who live to see such times. But that is not for them to decide. All we have to decide is what to do with the time that is given us."

Det finns ingen mening med att önska att något aldrig hänt under sin egen livstid eller att man skulle ha gjort något annorlunda för att det inte skulle blivit så. För de tankarna kommer inte förändra någonting, det som har hänt har hänt och det är den brutala verkligheten man nu behöver förhålla sig till. Det enda vi kan göra är att bestämma oss för vad vi vill göra med tiden som vi har kvar till vårt förfogande. 

När jag gick igenom gamla konversationer jag och J haft hittade jag en konversation där vi pratat om livet och motgångar. Jag hade skrivit till honom "livet ska inte alltid vara en dans på rosor, för då hade vi aldrig fått uppleva lycka. Frågar du mig tar jag alla motgångar med glädje om det innebär att jag även får uppleva de lyckliga stunderna i livet. För alternativet är att alltid känna sig tom och aldrig uppskatta något. DET hade varit ett dåligt liv. Ett liv med motgångar är alltså ett liv vi i grund och botten bör vara tacksamma för".

Nu tycker inte jag att sorg går att jämföra med motgångar. De allra flesta motgångarna har man i mina ögon oftast en möjlighet att påverka på något vis. Sorg är bara något man till slut får acceptera. Ska man dock lyssna på Tolkein, så är även sorg något vi bör vara tacksamma för, då det får oss att älska desto mer. Även om det gör så in i helvetes jävla ont. Det kanske är så. Ingen kärlek utan sorg. Ingen sorg utan kärlek. Hade jag velat bespara mig sorgen jag känner nu och istället alltid känna mig tom och likgiltig? Jag tror inte det. Det får göra ont framöver. Det är okej. Det betyder att jag lever mitt liv som jag vill leva. Det ger mig en känsla av hopp för första gången på väldigt länge.