How do you go on, when in your heart you begin to understand... there is no going back?

Nu har jag inget hår längre. Det är dock inte som ni tror. Jag har inget hår av egen fri vilja, inte för att någon sjukdom stulit det ifrån mig. Jag tog kontakt med en salong som samarbetar med en organisation som gör peruker för sjuka barn. Jag donerade allt mitt hår idag innan cellgifterna hann förstöra det, klippte av det in till hårbotten och rakade sedan bort det lilla som fanns kvar. Sedan pandemin är det brist på äkta hår, fabrikerna har varit stängda och allt färre har valt att donera. Det sker ytterst sällan att de får in så långt/tjockt hår som mitt, som är blont och obehandlat/ofärgat. Hår är guld på marknaden idag, en sådan peruk kostar runt 35000-40000kr. Nu kommer ett barn få mitt.

Det var fint. Först flätade de fem flätor av mitt hår, sen vände jag mig från spegeln och satt mitt emot N. Vi höll händer och sen grät vi ihop när de först klippte av dem och sen rakade av resten. 

 Mitt hår har varit något av det mest psykiskt påfrestande jag varit med om. Mest för det är ingenting jag själv valt och har noll kontroll över. Trodde jag iallafall. Jag var förberedd för trauma en lång tid framöver. Något rädd för det fortfarande, trots att jag hittade mitt eget sätt vilket grund och botten faktiskt känns väldigt fint. Det är bara det att varje gång jag går förbi spegeln och ser mig själv tycker jag att jag är så oerhört ful och jag blir så obeskrivligt ledsen. Rösten i mitt huvud är inte snäll. Den säger jag ser ut som Gollum. 

Citat från sagan om ringen. 

"How do you pick up the threads of an old life? How do you go on, when in your heart you begin to understand... there is no going back? There are some things that time cannot mend. Some hurts that go too deep, that have taken hold." 

Efter Frodo i princip räddat hela Middle Earth, förstod Frodo att han inte kunde gå tillbaka till hur saker och ting var. De saker han hade utstått på sin resa förändrade vem han var. Hans inre vändes upp och ner. Hans resa hade ärrat honom djupt och satt sina spår. Inte ens tiden kunde förändra det han hade upplevt. Jag tolkar det som att vissa ärr kommer alltid leva vidare med oss, vi kan inte alltid plocka upp trådarna av ett gammalt liv utan vi får helt enkelt fortsätta livet även med våra trauman. Trots att hela vårt system får panik, så gör man det bara. Man får göra det bästa med det man har och fortsätter fast det är jobbigt, för vad skulle man annars göra? 

Jag tror att precis som Frodo snubblar vi ibland genom livet efter en specifik sak, det där som vi nästan tvivlar på är möjligt. Vi har vår ring hängande runt halsen som håller oss nedtyngda och tunga i perioder. Vi har vår Samwise Gamgee vid vår sida, som stöttar oss och hejar på oss. Men sen har vi även Gollum, som förvirrar oss och leder oss in i fara, Samwise skyddar oss dock mot Gollum när vi själva är för naiva eller trångsinta för att se. Mitt problem är dock att jag har en egen Gollum i huvudet som inte min Samwise lyckas skydda mig ifrån, min Gollum säger att jag är ful och alla andra tycker likadant. Då kom jag på att Smeagol har ju faktiskt också en Gollum i huvudet och jag har knyckt hans teknik.   

Varje gång jag går förbi spegeln nu tänker jag högt för mig själv "Not listening. I'm not listening". Och vet ni vad? Jag tror det fungerar. En dag ska jag bli modig nog att skrika åt honom "leave now and never come back!". Så stadig är dock inte min röst än, men övning ger färdighet. Gollum har ingen plats här, men Smeagol får gärna stanna. 

Han är ganska söt. 

På min förra blogg gick det att kommentera alla inlägg, vid flytten hit valde jag att klistra in dem som en bild för att de inte ska försvinna. Era kommentarer betyder mer än vad ni anar <3. Vill man kommentera idag gör man det HÄR.