Friskförklarad, singel och 220 kvm renoveringskaos – med en kofot i händerna och en discodans i benen

Okej, jag blev ju friskförklarad från cancer (heja kroppen!). Tårar, lättnad och livet tillbaka och allt det där. Vad gör man då? En normal människa kanske bokar en weekend någonstans, köper nya träningskläder och andas in livet långsamt. Jag? Jag köpte ett hus på 220 kvadrat. Det var ett objekt, för att uttrycka det diplomatiskt, som behövde en liten… renovering. Och när jag säger "liten" menar jag egentligen "stor, obehagligt stor, och om jag tittar på den för länge så kanske jag får PTSD". För varför inte förvandla ett livstrauma till ett byggprojekt? Kul grej liksom.

För att krydda det ytterliggare blev jag även singel (heja livet… antar jag?). Vi skulle flytta ihop, jag minns att han sa "det här fixar vi tillsammans på ett år", jag sa "håll min kofot" och nu fyra månader senare har jag nu renoverat de planerna helt själv.

Jag kunde verkligen ingenting. Alltså, noll. Jag trodde att "regel" var något man hade i Excel, inte i väggar. Men med hjälp av Google, YouTube, och min fantastiska pappa som ryckte in när jag stod med färg i håret (och inte på väggen), lärde jag mig allt. Från att lägga undergolv till att dra om elen. Ofta såg man mig med sandpapper i ena handen och en Taylor Swift-dans i kroppen. För ibland måste man bara skaka av sig dammet – bokstavligen – och dansa vidare. Med byggdamm i håret och målarfärg på tänderna (fråga inte) dansade jag på. Det var terapi. Det var frihet. Det var – lite farligt ibland, med tanke på alla hål i golvet. Men det var värt det. Det är något speciellt med att bygga något med egna händer, särskilt när man bygger upp sig själv samtidigt.

Så om du undrar om du klarar det där du drömmer om. Du gör det. Kanske med lite för mycket färg i håret. Kanske med skruvar överallt utom där de ska vara. Kanske med en spellista som spårar ur halvvägs. Men du kommer klara det. Och sen står du där. Med ett färdigt projekt, ett banklån som kostar mindre, ett hjärta som väger lättare – och en känsla av: "Fan, jag gjorde det. Själv."

En liten påminnelse från en tjej som gick från cancer, krossat hjärta och total renoveringspanik – till ett värdefullt hem och ett nytt självförtroende:

Du behöver inte ha erfarenhet. Du behöver ha mod.
Du behöver inte någon vid din sida – du behöver tro på dig själv.
Och möjligen en skruvdragare (eller en väldigt tålig pappa).

JAG GJORDE DET.

🛠️ Själv.
💪 Med Google, YouTube och en pappa som är värd en medalj.
📈 Värdeökning: Från 1,4 miljoner till nu 2,3 miljoner
📉 Sänkt månadskostnad med 2000 kr efter att ha lagt om lånen (fatta så mycket Pepsi Max jag kan köpa för det!)
💸 Fick pengar över till att börja på badrummen (a.k.a. de fula kusinerna ingen vill ta kort på än).

220 kvadrat är kanske för mycket för en person? Javisst. För mycket golv att dammsuga. För många väggar att spika snett i. För många timmar med panik över varför listen inte sitter där den ska trots att jag sa snälla saker till den. Men också: Tillräckligt mycket plats för styrka, skratt, framtidsdrömmar och helt ny självkänsla.

Till dig som tvekar, som inte vet var du ska börja, som tror att du måste ha koll först:
Du behöver inte ha koll. Du behöver bara vilja. Så till dig som står där med noll koll, ett trasigt hjärta och en dröm:

KÖR.

Du kommer inte känna dig redo. Du kommer inte ha en plan. Men du kommer att klara det. Med lite vilja, mycket musik och förmodligen färg i ansiktet. När folk sedan säger "det där klarar du inte ensam" – svara med en kofot i handen och ett leende som säger "watch my kofot".

När du börjar ta plats i ditt eget liv – oavsett om det är i ett hus, i ett val, i ett nytt kapitel – så bygger du mer än bara väggar. Du bygger dig själv.

Köket jag köpte vs köket jag byggde