Excelsus Equestrian Training

Till vardags jobbar jag med bussar. På helger och ibland kvällar driver jag även ett eget företag vid sidan om. Det här är historien hur Excelsus Equestrian Training, Excelsus ET tog form och vad det har kommit att betyda för mig. 

 Det började med min första egna häst, Kuras Utopia "Kurre". Jag var 14 år gammal, hade precis blivit för lång och tung för ridskolans ponnyer och fick inte gå kvar i min grupp på måndagkvällar. Jag var redan då 177cm lång. Jag behövde en plan. Mamma har alltid varit hästrädd, plikttroget körde hon mig till ridskolan en gång i veckan och satt alltid skräckslaget på läktaren även i minusgrader, men en egen häst där jag behövde hennes hjälp var inget alternativ. Hon sa alltid att om jag någon gång skulle få en egen så skulle jag gått på ridskola minst 5 år först så jag kunde sköta det själv. Pappa var inte hästrädd, tvärtom. Han har själv haft egen häst som både barn och vuxen. Både fälttävlansryttare och voltigetränare på SM nivå. Han var mer ekonomisk lagd, han visste vad en häst kostade i månaden. Min storebror hade dessutom redan en vansinnigt dyr hobby, motocross. Två helt olika utmaningar för mig att knäcka.  

Emma Teglers fotokarriär började delvis med denna häst. Hennes bild till höger. Min ridnivå började enligt vänster..  

Jag hade i dåläget två stycken kaniner jag tävlade framgångsrikt med inom kaninhoppning. De hade jag inackorderade på Gunnesbo 4H gård. Där började jag smida mina planer. Det var en förening som inte hade kapital att köpa in en häst, men hade ett behov av att ha en häst till ponnyridning och diverse skötselkurser. Jag pratade med chefen där. Om jag köpte en häst och den gick i verksamheten på tisdagar samt att jag höll i en skötarkurs för medlemmar på torsdagar, kunde den stå här då gratis? Svaret blev ja, vi står för foder och stallplats helt om du kan hålla i ponnyridning och skötarkurs. Din egna häst behöver vara till förfogande tisdagar, annars kan du disponera den själv som du vill.  

Jag valde mitt tillfälle väl. Det var en sommarkväll, lördag kväll för att vara exakt. Jag satt ute i trädgården och hade precis käkat middag med bara mamma och pappa. Stämningen var liksom redan på topp. Jag sålde in min idé. Till mamma sa jag att nu har jag gått i ridskola i 5 år och till pappa sa jag att jag fixat stallplats helt gratis. De trodde nog inte riktigt på mig, men efter de stämt av med chefen på 4H gården och det mycket riktigt stämde, började vi leta häst. Pappa hade bara några krav. Den fick inte vara för stor och jag fick inte lov att rida fälttävlan. Mamma lade till, du får inte hoppa alls. Deal sa jag! En månad senare stod Kurre på 4H gården. En 160 cm stor KWPN dressyrhäst. Tänkt som läromästare, men alla mina hästar har ju varit lite knäppa. Lära mig rida gjorde han. Både på tygeln och sitta kvar överlag.  

På 4H gården stod vi drygt 1 år. Jag blev frustrerad över hur man drev föreningen. De ville inte vara vinstdrivande för då kunde man inte söka bidrag hette det, men utan pengar var vi ju även begränsade i hur vi kunde driva verksamheten. Jag försökte få min pappa vald som ordförande i försök till förändring. Kortfattat stod jag som en politiker 15 år gammal på gårdsplanen och raggade folk till att komma på årsmötet som var inom två veckors tid. Kunde de inte närvara kunde de skriva på en fullmakt så jag kunde rösta åt dem och sålde då in vem jag tyckte de skulle rösta på. Slutade med att jag hade så många fullmakter att oavsett hur jag röstade på årsmötet skulle min pappa vinna. Det blev inte godkänt givetvis enligt stadgarna. Jag accepterade att jag inte kunde göra förändring och sökte stallplats på Axelgård, Torns RF, istället. Nu hade jag redan hästen, pappa fick snällt betala för stallplats ändå. Vi gjorde en deal, sålänge jag skötte skolan så fick jag ha kvar hästen. På den tiden var reglerna annorlunda, 15 år gammal skötte jag allt från stallpoäng till anläggning/funktionärspoäng helt själv, utan föräldrars involvering eller uppbackning. 

Där involverade jag mig i ungdomssektionen, först som ledarmot, sedan kassör och slutligen som ordförande. Vi gick på ungdomarledarkurser och vi sökte och fick stipendiat till "Unga ledare i Skåne". Genom att vara aktiv där fick jag så fort jag blev myndig, 18 år, frågan om jag kunde vikariera i ridskolan. Helt plötsligt stod jag där, ridlärare över den grupp jag inte längre fick rida kvar i för drygt 3 år sedan. Jag minns hur sinnesjukt det kändes. Det ledde snabbt till en fast deltidstjänst 3,25 h i veckan. Något år senare fick jag även de andra högstadiegrupperna och jag jobbade 6,5 timmar i veckan i ridskolan under en 5års period. Mer detaljerat innebar detta 6 olika grupper och 42 unika elever varje vecka. På helgerna jobbade jag även på Hööks och Mormors bageri lekland för att ha råd med min dåvarande häst Excelsus W. Till vardags och dagtid pluggade jag 100% på högskola.  

När jag tog examen från högskolan hade jag tänkt att kvällsjobb och helgjobb skulle vara en epok som var över. Nu var det dags att bli vuxen och ha ett vanligt dödligt heltidsjobb. Jag halkade in i bussbranschen på ett bananskal, skiftjobb där jag jobbade varannan vecka 04-12/12-20. Det fanns massor med tid över på em/kvällarna ändå. Helgerna skulle vi inte tala om. Nu när jag inte längre jobbade i butik eller lekland hade jag ju massor med tid till att ha privatelever minns jag att LP snyggt sa. Hennes dotter hade ridit för mig i ridskolan alla dessa år. Tja, privatelever. Det var något jag tidigare tackat nej till eftersom jag helt enkelt inte hann med. Hon hade ju dock en poäng, det kändes som jag klättrade på väggarna redan jämfört med det tempo jag tidigare haft och att byta ut hästarna helt mot bussar. Varför inte göra båda? J

ag började i liten skala på helgerna. Hobbyverksamhet. Jag minns att jag orkade inte ha mer än 3 lektioner på raken, rösten höll inte till mer. Sakta började elevskaran bli fler efterhand röststyrkan tränades upp. Jag maxade antal timmar jag kunde i vad som var godkänt att bedriva en hobbyverksamhet rent ekonomiskt, fick till slut tacka nej till fler av den anledningen. Sen hände det något i föreningen jag håller träningar på. Det infördes krav i att alla tränare skulle kunna uppvisa både ett utdrag från brottsregistert, men även F-skattesedel. Annars fick man inte lov att vara verksam där. 

 Jag minns att jag tänkte sluta. Det kändes liksom dags. Jag kände mig inte duktig nog att starta ett eget företag vilket nu faktiskt blev ett krav om jag skulle kunna fortsätta med privateleverna jag hade. Jag hade ingen utbildning mer än ledarkurser och det var många inom hästvärlden som hade pikat mig för detta. Hästvärlden kan vara otroligt elak ibland. Vem var jag lite att hålla träningar utan ens en C-tränarlicens eller några större tävlingsmeriter att visa upp? Jag vägde fram och tillbaka. Jag älskade ju att träna andra, jag mådde så otroligt bra av det. Sen blev jag arg. Jag tyckte det var fantastiskt av föreningen att ställa de krav de gjorde på sina tränare, men jag var besviken på mig själv. För jag tillät andra att ifrågasätta tron på mig själv. Nej, jag hade ingen som helst aning om hur man skapade ett företag eller hur man skötte bokföring med skatt och moms. Men det gick väl för helvete att ta reda på. Det där med utbildning hade jag tänkt på länge redan, just av alla pikar och hade blivit något av ett hjärnspöke hos mig. Excelsus "Exo" som jag hade då gick redan Msv C på tävling. Två resultat i Msv B och jag hade sen kunnat söka in till C-tränar utbildningen så jag "hade rätt att vara en riktig tränare". Han skulle tagit mig dit men tyvärr gick han bort i akut hjärtsvikt år 2016. De följande två åren efteråt hade jag Irma, men hon var mest vild på den tiden. Alla i min närhet sa åt mig att lämna tillbaka henne, hon var bara farlig och kostade pengar. Jag var mest ledsen och otroligt vilsen denna tidsperiod. Det slutade dock med att jag ansökte om att starta en egen firma. Jag ansökte om namnet Excelsus Equestrian Training, i minne av den häst jag saknade så. Året var 2018. Jag sa till mig själv, jag har alldeles för många jävlar att bevisa fel och jag ger jag upp nu vinner de allihop. Detta är vad jag vill. Jag skiter i vad alla andra tycker och säger.

Först var jag orolig för att jag höjde priset på en lektion från 200kr till 250kr samt kortade ner tiden från 40 min till 30 min. Jag skulle ju betala skatt och moms nu, hälften av pengarna försvann och även om pengarna aldrig har varit min drivkraft i att hålla träningar behövde det ändå gå runt så pass att det bekostade mina egna träningar och tävlingar. Jag var orolig helt i onödan. Jag tappade inte en enda elev. De hyllade mig snarare. När det inte längre fanns någon gräns att ta hänsyn till att överskrida gränsen för vad som är godkänt som hobbyverksamhet kunde jag även ta emot fler elever. Det expanderade fort. Snabbt hade jag 14 privatelever varje lördag, när jag till en början bara hade 3. Idag 2022 behöver jag återigen tacka nej till elever. Jag hinner inte mer än 7,5 timme varje lördag som det blir inklusive paus. Detta innebär att reserverna är många. Ibland när jag inser att mina lektionslistor i princip alltid har varit fulla sedan jag startade Excelsus ET känner jag mig sådär riktigt badass. Jag gjorde det, och jag gör fortfarande det. Vartenda helg. Det byggde sakta upp en ny typ av självförtroende inom mig. Från att be om ursäkt för jag hade träningar i ridhuset vågade jag sticka ut näsan lite. Jag byggde upp en hemsida och sa, här är jag.  

Emma Tegler blev anlitad till att ta företagsbilder. Extra kul i min mening är att eleven på bilden har hängt med sedan ridskolans tid. Idag har hon ingen ponny, hon har en storhäst. Tre hästar senare har jag följt henne genom ponny och storhäst, varit med som tävlingscoach och fått vara med och uppleva hennes första vinst på dressyrbanan. Det var en riktigt fin dag. A, du kommer alltid vara min omslagsgirl och en stor inspiration för mig som tränare. 

 I skrivande stund jobbar jag alltså deltid med mitt egna företag, 25 % i månaden om jag ska vara exakt om jag slår ut alla timmar på ett år. Det har utvecklat mig något enormt på det personliga planet. Delvis resan hit men även allt vad det innebär att faktiskt driva ett eget företag. Jag hittade min egen nisch. Jag släppte det där med C-tränare. Delvis för det hänger på att jag kan ta Irma upp till godkänd tävlingsnivå på Msv B nivå. Jag säger inte att vi aldrig kommer komma dit, gör vi det är det jättekul. Det handlar bara inte längre om att ha en tränarlicens på pappret för att bevisa att jag har rätt till att ha elever. Min styrka som tränare är den mentala biten. Mina elever vet att jag inte har tävlat i något landslag eller är någon högt utbildad dressyrdomare. De kommer till mig för de går därifrån och känner att de har lyckats. De har fått rätt verktyg till att lösa sina problem, jag löser inte deras problem åt dem. Jag hjälper dem hur de ska tänka. Vi skrattar dessutom, mycket. Rädsla inom ridsporten hör till. Hästar är stora djur och gör inte alltid som vi säger. Tävling och prestationer kan vara ännu läskigare. Förra året lanserade jag tre värdeord för att beskriva min verksamhet. När man tränar för mig, är det detta man får.

Som en egen företagare är man ju dessutom sin egna chef, med många olika roller. Till exempel till ett ridläger påbörjas arbetet månader innan själva lägret går av stapeln. Först ser man över marknaden, vad är intresset och finns det tillräckligt många kunder inom en ny åldersgrupp än vad jag tidigare haft, dvs vuxna? Sedan påbörjas planeringsarbetet. Vad ska ridlägret innehålla är det mest väsentliga, men det som verkligen tar tid är planeringsarbetet bakom varje teori och ridpass. För ett ridläger på cirka 10 timmar fysiskt på plats låg där bakom minst det dubbla i planering och förberedelsetid. Nästa steg blir att marknadsföra ridlägret på ett attraktivt sätt, ta emot anmälningar och följa upp ekonomiskt. Sist i ledet får man egentligen äntligen träffa eleverna. Juli detta år höll jag Excelsus ET:s första ridläger för vuxna, jag döpte det till "Don't grow up, it's a trap".  

Det allra häftigaste med att ha detta egna företag är dock hur fantastiskt bra det får mig att må. I andras ögon låter det kanske vansinnigt att jag jobbar 100% inom bussbranchen och sen utöver det även driver ett eget företag på 25%, varje månad utan någon egentlig semester. Det mina elever dock ger tillbaka till mig, ger mig så otroligt mycket energi och jag blir så glad. Jag går hem varje lördagkväll med sådan inspiration att jag ibland inte vet var jag ska ta vägen. Det tankar mig med energi att göra allt annat man kan tänkas vilja göra i livet. Jag anser att det är ett privilegium att få följa alla "mina" ekipage vecka efter vecka, år efter år. Få dela deras glädje när poletten trillar ner men även få känna en sådan obeskrivlig tillit när man vågar vara sårbar mot mig som tränare och göra saker de själva aldrig i sin fantasti trodde var möjligt. Jag älskar att få utveckla och peppa andra, barn som vuxna. 

Idag är Irma så stabil och ridbar att även elever kan rida henne. Det tycker jag själv är en större bedrift än att vi har meriter på Msv B nivå. Den hästen har jag bokstavligen själv tagit fram från scratch. Jag har själv ridit henne alla dagar i veckan, inte ens mina egna tränare har velat sitta upp. 

 När jag blev sjuk och läkaren sa bestämt till mig att du kommer bli sjukskriven på 100% kändes det lite som världen rasade samman. Dock hämtade jag mig snabbt. Jag frågade varför jag behövde vara sjukskriven, mår jag bra så varför inte? Jag förklarade för läkaren att som tränare kan jag alltid stå minst 10 meter ifrån både häst och elev, dessutom utomhus med bra luft. Inom fem minuter hade jag fått godkänt att jag fick fortsätta vara ridlärare oavsett behandlingsvecka och infektionskänslighet då det gick att lösa. Jag fick själv avgöra vad jag orkade och inte orkade. Jag delade med mig till mina elever om min diagnos och förklarade i ett inlägg. 

Eftersom detta är något av det jag mår allra bäst utav så vill jag fortsätta ha lektioner i den utsträckning jag orkar, planerar alltså inte att bli 100 % sjukskriven. Jag kommer känna efter nästa vecka hur det känns med alla biverkningar medicinen ger sen återkommer jag med ett nytt upplägg för aug-okt. Jag vill inte att någon ser det som en idiotiskt idé och att jag istället ska ta hand om mig själv och stanna hemma. För det är precis tvärtom i mina ögon, jag tar hand om mig själv både fysiskt och mentalt genom att få fortsätta göra det jag tycker är allra roligast. Ni gör mig en tjänst om ni tränar, snarare en otjänst om ni inte tränar. 

Jag hade elever redan samma vecka jag fick mina första cellgifter och har sedan haft elever i princip opåverkat varje helg sedan dess, precis som vanligt. Förutom att jag tog ledigt helgen jag fyllde 30 år. De veckor jag är infektionskänslig kan jag inte röra mig i klubbrummet/bland människor utan risk och därför blir toalettbesök lite knepigt. Jag löser det genom att sätta stopp efter 5 timmar och sedan erbjuda träningar enstaka söndagar istället. Responsen från eleverna har varit helt fantastisk. Det vällde in kommentarer som "Jag ska försöka förklara för vår ponny att han måste hålla avstånd i fortsättningen, han vill ju gärna stå väldigt nära sin favorittränare" och "Om träningar gör dig bättre så kommer jag att boka in många".

En gång i tiden drömde jag om en egen häst och E(mma) drömde om att bli fotograf samt att bli veterinär. Idag är jag inne på min fjärde egna häst och driver ett företag som ridlärare. E driver också ett eget företag inom fotografi, precis som mig vid sidan om sitt heltidsjobb. Som veterinär. På bilden ovan ser ni oss både tillsammans med hästen allt började med, Kurre på Gunnesbo 4H gård med hennes bästa kompis framför henne. Det E inte vet, är att när hon introducerade mig till Kjell Enhager där för några år sedan gjorde hon skillnaden som krävdes för att jag skulle våga starta Excelsus ET. Emma är en person jag aldrig riktigt har haft hjärta att göra besviken. Hon har alltid trott på mig, no matter what. Hon har trott på mig så mycket att jag på något sätt alltid har knatat på, oavsett situation i livet. Hon tror på riktigt att jag alltid löser allt, även omöjliga saker. Utan att vara perfekt eller omänsklig. Hon är skitungen som 10 år gammal vägrade lämna min sida, hon ville mocka min box varje dag. Jag tyckte hon var lite konstig faktiskt. Vill du inte rida lite iallafall? 

 Idag känns det som Excelsus ET är det bästa som någonsin kunnat hända mig. Mitt kylskåp påminner mig om det varje dag. 

På min förra blogg gick det att kommentera alla inlägg, vid flytten hit valde jag att klistra in dem som en bild för att de inte ska försvinna. Era kommentarer betyder mer än vad ni anar <3. Vill man kommentera idag gör man det HÄR.