I början av år 2022 började jag skriva lappar. En lapp varje dag. På lappen skulle där stå någonting roligt som hänt under dagen. Jag minns inte var jag hittade idéen någonstans men det handlar om mental träning. När dagen är slut och du haft en riktig skitdag, då ska du ändå lyckas hitta någonting den dagen som faktiskt varit bra. Det som händer med hur man tänker är fantastiskt. Tänk er själva att avsluta varje dag med att fundera, vad skriver jag på dagens lapp? Varje dag reflektera över något som gjorde livet sådär extra fint. 

Ibland kan det vara småsakerna i livet som gör det sådär extra bra. Den lappen som värmde extra mycket att öppna var att jag en dag i januari spelade The Sims men insåg att det riktiga livet var bättre. Inte kunde jag ens ana då att vi skulle ha ett föl på ingång nästkommande år.  

Hästarna har givetvis varit en stor del i mitt liv även år 2022. Livet med Irma är fortfarande en berg och dal bana även efter 6 år ihop. Ibland var hon en efterbliven kossa (förmodligen hade jag haft väldigt roligt åt henne) och ibland ramlade jag av - men på fötterna. Trots detta har vi även ridit ett pass med ballonger i man & svans samt startat en LA:1 och gjort ett klockrent galoppombyte barbacka. Jag hade inte bytt ut henne mot någonting annat och nu väntar vi på en mini-Irma. Om inte det känns som livets äventyr vet jag inte vad som gör. 

Många lappar handlar om vänskap. M & UK är överrepresenterade inte föga förvånande. Detta året framförallt har verkligen lärt mig att det är inte var man är i livet, utan vilka man har runt omkring sig som betyder något. Glädje finns där inom oss alla. Ibland behöver vi bara någon som hjälper oss att hitta den. Vi kan inte fixa någon annan eller bära deras bördor, men vi kan finnas där och älska dem precis som de är. Framförallt när personen i fråga inte kan se det själv. De är båda två mina ständiga påminnelser till att livet faktiskt är ett äventyr vartenda dag. 

Det fanns en period när jag inte kunde förmå mig att skriva någonting positivt på mina lappar. Nu i efterhand förstår jag ju att tröttheten jag kände i våras inte var normal. Jag minns denna period som väldigt mörk och jag fick uppleva ångest på allvar för första gången. Dessa lapparna hjälpte mig dock att inse att jag var påväg ner i en negativ spiral. Jag började inse att jag tappat poängen med att skriva dem varje dag. De handlar ju om mental träning - när dagen är slut och du haft en riktig skitdag, då ska du ändå lyckas hitta någonting den dagen som faktiskt varit bra. Lapparna hjälpte mig att inse att den största bedriften är inte att aldrig falla. Jag ramlar ju av Irma rätt så regelbundet ändå. Den största bedriften är ju att resa sig upp efter varje fall. Eller att klättra upp på ett galet fuxsto igen. Eller att hitta något litet att skriva varje dag på en lapp. Som J K Rowling sa i bok nummer tre via Dumbledore:

Happiness can be found, even in the darkest of times, if one only remembers to turn on the light

22 juni var något av en vändpunkt för mig. Jag tackade ja till jobbat som Affärsutvecklare trots att jag inte visste vad min pågående utredning skulle visa. Bara några timmar efter det fick jag fick reda på att min första röntgen inte såg så bra ut. Jag minns att jag fick beskedet via telefon och att personen som ringde undrade om jag verkligen förstod vad det innebar. Jag måste låtit helt lugn, jag tror hon förväntade sig att jag skulle bryta ihop. Jag gjorde aldrig det. Jag lade på och ringde och anmälde sedan Irma till betäckning nästkommande dag. Jag tror någonstans där att jag bestämde mig för att jag var trött på att må mentalt dåligt. Jag kunde inte påverka vad som hände mig just då men jag kunde påverka hur jag valde att berätta min egen historia (genom mina lappar) och därmed även avgöra hur min framtid skulle bli. Det är verkligen en hårfin gräns mellan att vara ett offer för omständigheter och att ta ansvar för sitt liv. Jag vägrade iallafall leva på autopilot. 

Den 1 juli fick jag reda på att jag hade cancer och att jag skulle tappa allt mitt hår. Fick även reda på att jag behövde operera ut en lymkörtel den 11 juli för att de skulle kunna veta exakt vilken typ av cancer det handlade om så de kunde anpassa behandling på bästa sätt. Där mellan levde jag livet. Vuxenridlägret var verkligen en höjdpunkt. På lappen den dagen skrev jag "det är så kul att göra andra glada". Jag kan inte förklara varför men det är något som jag älskar med mitt företag Excelsus ET. Få andra att lyckas och framförallt tända gnistan hos andra - det ger mig så otroligt mycket energi. 

Många lappar handlar inte helt oväntat om håret. Ironiskt nog klippte jag av 30 cm under våren - mådde riktigt dåligt och trivdes inte alls. Om jag bara visste då vad som väntade. Håret var en stor del av mitt självförtroende. Jag hatade min spegelbild, länge. Det var extremt svårt att acceptera att detta var hur jag ser ut nu. Det kändes som livet tagit vinden ur mina segel och jag var rädd för att förlora mig själv. Jag har även fått uppleva en hel del ångest. 

Jag har haft ångest för att visa mig utan peruken. Filosofen Kierkegaard säger "I rädslan förhåller sig människan till det farliga i omvärlden, i ångesten förhåller hon sig till det farliga inom sig själv". Jag hade egentligen tänkt vänta med en massa saker tills jag hade långt hår igen. Men sen tänkte jag, ska jag bara göra saker jag inte är rädd för kommer jag få ett väldigt tråkigt liv framöver. Innerst inne visste jag ju att det var ångesten som spökade och verkstadskillarna peppade mig dagligen om att jag var fin ändå, för där inne satt jag utan peruken varje dag på lunchen. Som jag skrivit i ett tidigare inlägg så gick jag ut och dansade ändå, utan peruken. Jag frågade mig själv: vill du leva i din comfort-zone eller vill du vara lycklig? Jag tar hellre en risk och är obekväm just nu, så jag har en chans att efteråt bli genuint glad. 

Tänk så många fina ögonblick man kan gå miste om på grund av blyghet eller dåligt självförtroende. Förmodligen på grund av en ångest man själv byggt upp baserat på en rädsla som inte ens existerar i den riktiga världen utan bara inom sig själv. Jag tror att för att läka mentalt ska man inte vänta på att försöka bli den bästa versionen av sig själv. Det handlar snarare om att låta den värsta versionen av sig själv bli älskad. 

Verkstadskillarna skapade en trygghet för mig där jag vågade vara mig själv, mitt nya "mig själv". Det är en så otroligt häftig upplevelse och erfarenhet jag kommer ta med mig förmodligen resten av livet. När man är trygg, så vågar man så mycket mer. 

Det kanske är lätt att tro att år 2022 kommer vara det året jag minns att jag fick cancer. Jag skulle säga att jag absolut kommer minnas den delen, men det är inte det största som hände under år 2022 om ni frågar mig. Det jag kommer komma ihåg är:

• Jag betäckte Irma och gjorde verklighet av en livslång dröm
• Vänskapen till Michelle & Ulla-Karin 
• Fick ett nytt jobb som Affärsutvecklare
• Jag fyllde 30 år och hade en fantastiskt rolig fest
• När världen ser ut att rasa samman, kanske allting egentligen faller på plats 
  

Den sista är något jag även lärt mig att jag kan påverka själv. Livet kommer fortsätta oavsett vad som händer och att vänta på att det ska bli bättre innebär att man inte lever i nuet. Jag väljer själv om jag vill gå vidare mot en okänd framtid eller om jag stannar kvar och skriver negativa tankar på mina lappar. En sak som är helt säker är dock att det vi gör just nu, idag, påverkar vår framtid och livskvalitet. Mår vi bra idag, är det större sannolikhet att vi mår bra även imorgon. Hade jag valt bort erfarenheter/upplevelser som till exempel nytt jobb och dans så hade min livskvalitet just nu inte varit lika hög. Då hade jag högst troligen mått dåligt. Ibland behöver man ha i åtanke att möjligheter och ett bättre liv inte knackar på dörren, det presenterar sig först när du sparkar in dörren.