Even the smallest person (horse) can change the course of the future

Det är så lätt att falla i desperation och förtvivlan under oroliga tider och det är även lätt att vältra sig i känslan av hopplöshet. Det värsta man kan göra under oroliga tider är dock att inte göra något alls. Oavsett situation och hur svårt det än är, finns det alltid något man kan göra. Man måste fatta beslut som upprätthåller sina principer och ger mening åt sin kamp snarare än att leva i rädsla och försöka ignorera den. Jag har gjort många sådana beslut på senaste tiden. Detta är en av dem. 

Redan efter beskedet från första skiktröntgen förstod jag att det var något fel på mig. Jag insåg rent krasst att någon tävlingssäsong i höst med Irma skulle inte bli aktuellt. Jag visste den dagen att UK skulle undersöka ett av sina ston kommande dag, på midsommarafton. Irma brunstade just nu. Där och då bestämde jag mig, nu betäcker jag. Jag ringde och fick en tid samtidigt som UK dagen därpå på morgonen. Det visade sig att Irma redan hade ägglossning på gång. Semin beställdes, eftersom det var midsommarafton körde jag själv och hämtade det. På tidig eftermiddag stod jag på Hviderup och klappade starstrucked på father-to-be Zafferano. Körde hem och körde sedan Irma till kliniken igen, en timme senare var hon inseminerad. Klockan 16 på midsommarafton. På mindre än ett dygn från att jag tog beslutet var hon mer eller mindre dräktig, för det tog sig på första försöket. Bilden ovan är från ultraljudet igår, 40 dygn dräktighet och ett litet tickande hjärta. Ibland skrämmer min egen effektivitet mig. 

 Om allt går vägen har jag alltså inte bara en utan TVÅ hästar from ~juni nästa år. Oftast känner jag herregud vad har jag gjort? Ekonomiskt självmord typ. Men detta har varit en dröm jag haft i flera år och det ska bli så oerhört spännande! I slutändan löser det sig alltid. Kan jag ha en häst som student kan jag väl ha två när jag jobbar. Ni som tänker nu, hon är helt galen. Ja det är helt korrekt. Men jag går efter mina drömmar och förverkligar dem även i svåra tider. Gör du? 

För 1 år sedan skrev jag följande om Exo och Irma. Undrar nyfiket vad fölis kommer lära mig. 

5 år, så länge har jag och Irma hållit ihop nu. Längre än Exo. Oj vad tiden går fort. Jag minns att jag skrev för flera år sedan att alla barn borde få en häst. Helst en Exo så man kämpar tills man nästan stupar och sen är tacksam över att få vara så privilegierad. Jag tror allting händer av en anledning, även om man oftast inte förstår just där och då varför. 

Jag tror Exo fanns i mitt liv precis när jag behövde honom. Han visade mig hur genuint god en individ kunde vara. Han skapade en ambition inom mig, trots att jag levde på 8000kr i månaden på CSN kunde alla motgångar övervinnas och hans veterinärräkningar betalas med diverse extrajobb, för han var värd att kämpa för. Exo må ha lämnat mig nu, men han lämnade mig med drivkraften och ambitionen att komma någonstans här i livet. Ingenting är omöjligt så länge jag bestämmer mig för att det ska gå. Den inre styrkan kan jag enbart tacka honom för. Han har lärt mig så otroligt mycket och fortfarande gör. Till exempel att om man i den djupaste sorgen är modig nog att säga hejdå, lämnar man dörren öppen för ett nytt hej. Ibland måste bra saker falla isär för att ännu bättre saker ska hitta varandra. 

Den nya bekantskapen var hans lillasyster Irma. Från en förlåtande farbror som gav dig hela hans hjärta bara du frågade till en rödhårig dam som tyckte alla dina förslag var helt idiotiska. Men precis som man inte kan forcera fram kemi när den inte finns, likväl kan man inte förneka den när den finns. Irma kom in i mitt liv som en kaosartad berg-och-dal-bana utan säkerhetsbälte. Kärleken var inte alls lika självklar längre. Hon stod upp mot mig och utmanade mig till min fullaste potential, visa dig värdig annars varför skulle jag vilja vara med dig? Taggar på utsidan men mjuk och gosig på insidan. När man kommer nära en sådan individ får man lära sig vad riktigt villkorslös kärlek är. Hon har lärt mig att våra drömmar har inga bäst före datum, ta ett nytt andetag och försök igen. Vi får aldrig vad vi önskar, vi får vad vi jobbar för. Så mycket av vår egen lycka beror på hur vi ser på världen och en dålig attityd är som en punktering, byter du inte ut den kommer du ingenstans. Med det sagt kan man fortfarande vara en god individ med en överlag snäll aura och ändå be folk dra åt helvete när det är nödvändigt. 

Om alla barn borde få ha en Exo så önskar jag att alla tonårstjejer eller kvinnor i allmänhet får ha en Irma. Om Exo lärde mig att ingenting är omöjligt lär Irma mig dagligen att det alltid är lite för tidigt för att ge upp och att man kan vara snäll utan att ta skit. Hon får mig att vilja inspirera andra och jag drömmer om att någon en dag ska titta på mig och säga "på grund av dig gav jag aldrig upp".