Det är först när vi får mod att utforska mörkret som vi upptäcker hur starkt vårt ljus är

Jag läste att en forskargrupp kom fram till att det kan vara mer skadligt att inte prata om en traumatisk händelse än att faktiskt vara med om den. När människor berättade om vad som hänt dem började de må bättre psykiskt, hade mindre behov av att gå till doktorn och uppvisade betydligt lägre nivåer av stresshormoner. James Pennebaker pratar specifikt om att man inte alltid behöver fysiskt prata med någon utan att även skrivande fungerar minst lika bra i läkeprocesser. Det fick mig att fundera över min egna blogg. Jag minns att jag skapade den för att ville berätta min egna historia, jag ville inte bli en förutfattad historia andra berättade om mig. "Hon fick cancer". Jaha, och vad innebar det egentligen? Om det här var min berättelse så var det även jag som fick skriva den. Jag är inte det som jag varit med om, jag är det som jag valde och dagligen väljer att bli. Det blev bloggens symbolvärde för mig. 

Det kan på ett sätt kännas utlämnande att skriva en blogg öppet för egentligen vem som helst att läsa. Sårbarhet är dock något som lite ingår i en cancerdiagnos och på ett sätt har det varit en rätt befriande erfarenhet att få ta med sig. Jag tror att det är lätt att gå miste om en hel del glädje för att man är rädd för att visa sig sårbar, man vill inte riskera att bli ledsen eller besviken - så man övar sig istället på att bokstavligen vara olycklig. Det är lättare att leva sitt liv som besviken jämfört med att få uppleva och känna besvikelse. Till exempel när jag först hade bestämt mig för att jag inte skulle gå ut och dansa igen förrän jag hade långt hår igen. Jag var först villig att offra potentiell glädje, för jag ville inte riskera att bli ledsen. För vad såhär i efterhand har jag ingen aning om. Grejen är ju dock, för att få möjligheten att få bli glad måste vi våga vara sårbara. Jag insåg att desto mer jag skyddade mig från att vara sårbar, ju mer rädd och isolerad gjorde jag mig själv. Sårbarhet är inte svaghet. Det har ju min häst Irma lärt mig för länge sen. Om vi skulle väntat med att tävla dressyr tills vi var perfekta och osårbara hade vi ju kastat bort möjligheter som kanske aldrig kommer tillbaka, slösat bort dyrbar tid som vi aldrig får tillbaka? Istället för att bara se på när alla andra tävlade så vågade även vi visa upp oss. Det är ju det som är sårbarhet. Våga låta andra se oss oavsett hur det kommer att gå. Vi kan aldrig välja bort ovisshet, risker eller känslan av att ibland känna sig totalt utlämnad. Det enda vi kan göra är att acceptera den känslan eller inte. Återigen, sårbarhet är inte en svaghet. Det är ju precis tvärtom!

I ett inlägg tidigare i år skrev jag:

"Jag tror inte att bli klar med cellgifterna är det bästa målet vid en cancerdiagnos. Jag tror snarare målet är klara själva resan och vara glad ändå, för den håller på ett bra tag även efteråt. En resa kan man göra i motstånd, ständigt arg och älta allt orättvist man är med om. Eller så väljer man att göra resan, väljer att acceptera motgångarna och hela tiden lär sig av allt som händer. Jag gillar tanken på att använda motgångar som bränsle. Jag väljer att se fram emot att jag kommer ha ett oövervinnligt mod efter det här".

Jag har aldrig tidigare kopplat sårbarhet till att visa ett stort mod, men idag känns det så oerhört självklart att visst är det så! Vi är ju faktiskt ansvariga för även allt vi inte gör. Jag har tänkt en del på Darwins berömda citat:

It is not the strongest of the species that survives, nor the most intelligent that survives. It is the one that is most adaptable to change.

Ibland känns det som jag har en svårförklarad immunitet mot motgångar. Jag tror absolut inte detta beror på att jag är stark eller intelligent. Det är i alla fall två ord jag inte skulle använda för att beskriva mig själv. Det Darwin dock beskriver i sitt citat ovan läser jag som: De som överlever kan se samma situation som alla andra ser, men ändå göra något helt annat än vad alla andra gör. Vissa dagar kan det kännas som världen är på väg mot ett samhälle som glömt bort hårt arbete, arbetsmoral, uthållighet och att belöningar faktiskt kommer till den som har tålamod att vänta på dem. Många verkar tycka att världen är skyldig dem någonting. Så är det ju inte. Däremot är man skyldig sig själv att göra det bästa av det liv man har. Vem har rätt att säga att framtiden ser varken ljus eller mörk ut? Framtiden informerar, provocerar och inspirerar ju vad vi kan och bör göra idag? Alla får givetvis tro vad de vill. Men den attityd man väljer är också ens eget ansvar. I samma ögonblick som man valt att någonting inte kommer fungera för just sig själv, då har man också tagit på sig ett hundra procent av ansvaret för var man kommer befinna sig i framtiden. Vår egen attityd till oss själva är helt vårt eget ansvar. Problemet med att inte ta ansvar för sina reaktioner är att allting blir omöjligt och ursäkter leder aldrig oss framåt, de befäster bara vår nuvarande position. 

Det var först när jag fick modet att utforska mörkret som jag upptäckte hur starkt mitt ljus faktiskt är. Jag har slut på ursäkter för jag har insett att sårbarhet är nyckeln till att få känna genuin glädje. 

Vet ni varför jag ofta tjatar här i bloggen om att livet alltid känns sådär spännande? Det är för det är bra att framtiden är osäker, det betyder ju att den är förändringsbar. Jag väljer att inspireras av Darwin. De som överlever kan se samma situation som alla andra ser, men ändå göra något helt annat än vad alla andra gör.