All we have to decide is what to do with the time that is given to us
Hur känns det att få diagnosen att du har cancer och ska genomgå cellgiftsbehandling? Jag är inte rädd iallafall och det borde inte du som läser detta heller vara. Prognosen är god, majoriteten blir botade på första försöket och lever därefter ett normallångt liv.
Ja behandlingen är tuff och biverkningarna kan/kommer ge långtida effekter på kommande livskvalitet. Men.. Jag brukar se livets motgångar lite som antingen blir du bitter eller så blir du bättre. Det är egentligen inte svårare än så. Antingen låter du saker som händer dig göra dig till en bättre person, eller så låter du det slita dig i stycken. Valet tillhör inte ödet, det tillhör dig. Oroa sig för saker och ting är också totalt bortkastad tid. Det kommer inte ändra på någonting, allt det kommer göra är att stjäla din glädje och distrahera dig till att göra egentligen ingenting.
Nu låter jag kanske naiv och opåläst. Tro mig, jag har läst osunt många vetenskapliga studier och statistiska underlag om den här sjukdomen, så pass att jag med lätthet hade kunna skriva ett 30 högskolepoäng examensarbete om det imorgon. Hade jag bara velat har jag ett utmärkt underlag för att sitta här och vara förtvivlad, jag vet exakt statistik och sannolikhet för varje unik biverkning jag kan förvänta mig av alla olika saker som ska injeceras i min kropp kommande månader. Nu kommer jag dock bli sådär nördig och dra paralleller till Tolkein och sagan om ringen.
Enligt Tolkein är förtvivlan ett misstag, för då förlorar vi hopp. Denethor föll offer till en falsk förtvivlan. Han ägde en av de sju palantirerna (tänk spåkula). Bara det att Sauron (den onda) hade också en och han kunde kontrollera vad Denethor såg. Sauron visade honom sin väldiga armé och Frodos tillfångatagande i Cirith Ungol. Denethor visste att Frodo bar ringen till Mount Doom och från det ögonblicket trodde han förmodligen att Sauron hade ringen. Detta missförstånd ledde till att Denethor tog livet av sig under pågående krig och försökte döda sin son, Faramir, för att undkomma deras fiendes angrepp. Han trodde att han visste allt som skulle hända.
Kopplingen mellan förtvivlan och hopp är något Tolkien kallade "eukatastrof". Eukatastrof är motsatsen till en katastrof. Katastrofer är plötsliga förändringar som orsakar nederlag och lidande. Eukatastrofer är när plötsliga förändringarna ändrar något dåligt till något bra, ofta oförutsett. Eftersom slutet nästan alltid är okänt, hänger alltid eukatastrofer i luften. Det är möjligt för saker att drastiskt förändras från dåligt till bra. Nu kanske ni tycker att jag är flummig och baserar något på en fiktiv och påhittad värld, men det händer faktiskt i verkligheten också. Förtvivlan är ett misstag jag inte tänker bjuda på denna gången. Livet kan plötsligt förändras till något mycket bättre och glädjefyllt. I mitt fall heter hon Irma, hon är ett levande bevis på en eukatastrof och förstår ni nu ingenting har ni nog missat förra inlägget. Läs den först och återkom sedan hit.
Ja jag har all statistik jag någonsin behöver för att redan nu förvänta mig att jag kommer må skit eftersom typen cellgifter jag ska få ska vara en av de allra tuffaste där finns. Det är så lätt att falla i desperation och förtvivlan under oroliga tider och det är även lätt att vältra sig i känslan av hopplöshet. Det värsta man kan göra under oroliga tider är dock att inte göra något alls. Oavsett situation och hur svårt det än är, finns det alltid något man kan göra. Man måste fatta beslut som upprätthåller sina principer och ger mening åt sin kamp snarare än att leva i rädsla och försöka ignorera den. Jag har gjort många sådana beslut på senaste tiden. Hänger ni med framöver får ni reda på allihop. Oj vad livet är spännande ändå.
Nörd-fakta-varning:
Detta inläggets rubrik är ett citat från Sagan om Ringen. "All we have to decide is what to do with the time that is given to us" svarar Gandalf när Frodo säger att han önskar ingenting av detta hänt och att han önskar att ringen aldrig blivit hans börda att bära. I detta ögonblick är det svårt som läsare/tittare förstå exakt vad Frodo kommer behöva utstå på sin resa mot Mordor. Han blir stucken och nästan uppäten av Shelob monstret, får sitt finger avbitet av Gollum och blir brutalt mentalt plågad av ringen som sakta men säkert tar honom i besittning. Frodo kan ha en rik fantasi men han kan omöjligt föreställa sig det lidande han kommer att behöva utstå, och detta är problemet med vår fantasi. Antingen är det vi fruktar större i vår fantasi än vad det är i verkligheten eller så är det mycket, mycket mindre. Fantasi och verklighet är ytterst sällan densamma. Gandalf kan också föreställa sig i sin fantasi hur det kommer sluta, men kommer högst troligen inte kunna koppla det till någon verklighet. Istället förklarar han för Frodo vad han måste göra eller hur snarare hur han ska tänka för att bestämma sig för om han ska acceptera/fortsätta med uppdraget eller inte.