Diagnos

Not all who wander are lost

Hur får man diagnosen Hodgkins Lymfon tror jag många undrar. För mig började det med en knöl på halsen. 

Jag hade inga andra symton än möjligtvis att jag var lite trött, men jag menar det är jag ju alltid? Trötthet är inte längre en känsla utan mer en livsstil om ni frågar mig. Oavsett bad jag en kompis som är läkare känna på den och vi bestämde att jag skulle komma in för ett blodprov, just in case typ. Jag tog mig in till vårdcentralen och fick där reda på att mina värden var inte normala. Min sänka var hög, snudd på jättehög. Minns att hon frågade mig hur jag egentligen mår, lite trött bara? Oavsett fick jag både alkoholförbud och ridförbud då jag hade en i dåläget oklar kraftig inflammation. Antibotika skrevs ut ifall det skulle vara något bakteriellt. Jag svor lite över mina nya förbud men gick ändå envist på AW dagen efter, nykter. Egentligen ville hon även sjukskriva mig men det gick jag aldrig med på. Skulle ändå inte ha några elever den helgen och sitta framför en dator kunde jag väl klara av alldeles utmärkt. AWn var för övrigt kalaskul. 

En vecka senare togs nytt blodprov och det visade sig att antibiotikan inte hjälpt, sänkan var fortfarande hög. Jag skickades vidare med SVF-remiss, vilket på ren svenska är snabbspår för de med välgrundad misstanke om cancer. Först kallades jag till skiktröntgen. Först får man dricka en himla massa vätska som kallas kontrastmedel och sen får man även kontrast injecerad i blodet. Sedan ligger man ser i en cylinderformad tub medans de tar bilder. Drickan var inte så farlig, injektionen fick mig dock nästan att svimma - men låg redan ner så det var ju över på några sekunder. Rätt okej undersökning ändå. Jobbade resten av dagen precis som vanligt.

Svaret på skiktröntgen kom några dagar efteråt. De berättade att jag hade förstorade lymfkörtlar i större delen av bröstkorgen och några fler mindre på halsen. En på halsen såg lymfom misstänkt ut. De ville skicka mig vidare i utredningen, PET-röntgen och Bronskopi/EBUS. PET-röntgen var inte alls farlig, påminde om den jag precis gjort bara att man slapp kontrastmedlet och kände mig helt normal hela tiden. Resten av dagen jobbade jag även då. 

Bronskopin däremot, bläää. Först och främst så ska man göra det i vaket tillstånd. De ska föra ner en grej i luftstrupen först för att ultaljuda och titta, sedan med nålbiopsi punktera sex stycken av lymfkörtlarna för att ta reda på vad det är för något. De berättar för en att man kommer hosta typ hysteriskt under hela undersökningen och det är "normalt" för det är kroppens reflexer, sen sa de sina famous last words "du får så mycket lugnande du behöver". Hehe.. för er som inte känner min häst Irma så har hon lärt mig precis hur man ska göra i denna situationen. Överdriv/bli smått hysterisk - och de ger dig mer droger. När jag gick in i undersökningsrummet börjar jag fulgråta, egentligen ville de först bedöva och sen ge lugnande efterhand. Jag var inte hysterisk så jag tänkte springa därifrån eller så, det var inte ens någon som såg att det inte kom några tårar. Läkaren trodde kanske jag skulle dra för han sa "Vi måste göra det här, okej du får lägga dig ner på britsen så får du lugnade direkt, okej?". En sjukt nöjd Jessica la sig fulgråtande på britsen och blundade sen. Jag minns att jag hostade och att någon av sköterskorna höll mig i handen, men man var så avtrubbad att man inte reflekterade över vad de gjorde för något. Så nu vet jag hur Irma känner sig på alla sina tandläkarbesök och fy fan vad smart hon är 💖. Jag var tillräckigt vaken för att minnas att jag fick sätta mig i en rullstol och sedan lägga mig i en säng på uppvaket. Nu börjar den trevliga delen av denna undersökningen. Du får inte gå hem förrän du visat att du kan äta och dricka. OM jag kan äta och dricka! Sköterskan frågade mig om jag ville ha glass, te, macka. Givetvis ville jag ha allt, en av mina superkrafter är ju att äta. Plus man fastar inför detta besöket, ge mig mat. Food is lajf! Den här biten av undersökningen briljerade jag på och fick ganska snabbt efteråt gå hem. Efter en sådan undersökningen beskriver de känslan i halsen som halsfluss, det stämmer om du tänker halsfluss gånger fem kanske. Det håller i sig flera dagar efteråt också kan jag med facit i hand säga. Om det hindrade mig? Inte det minsta. Jag jobbade även resten av den dagen hemma, hade bara ett Teams möte med en kollega som visste vad jag gjort under förmiddagen. Blev rätt festligt faktiskt. Jag var tyst, han pratade och jag nickade/skakade på huvudet samt gjorde grimaser när jag inte höll med. Fler sådana möten kanske? Två dagar senare hade jag ett ridläger med mitt företag på helgen där jag pratar konstant och högt, även det gick kalas. Lite alvedon kommer man långt på.

Dagen efter var jag på ett såkallat nybesök på onokolgen i Lund. Detta var första gången jag träffade en läkare förutom vid blodproven på vårdcentralen precis där i början. När man går på snabbspår ringer de oftast dagen innan undersökningen ska ske då man hoppar in med kort varsel på avbokningar. Känns rätt opersonligt men skönt på samma gång. Detta besöket blev väl kanske inte så optimalt och jag kommer berätta längre fram exakt vad som sades på besöket, främst om mitt hår som jag kommer skriva ett eget inlägg om. Kortfattat så sa läkaren att de trodde att jag hade lymfom av något slag, det stämde inte riktigt med vanliga bilden att min lymfkörtel nu minskat till en femtedel men röntgenbilderna var hyfsat säkra. Det kunde givetvis röra sig även om någon infektion/autoimmun sjukdom, biospin från bronskopin kunde de redan nu säga inte var tillräcklig för att sätta diagnos så jag skulle även få en ny remiss till operation för att plocka ut en av de helt. Fick med mig broschyer hem att läsa på om lymfom. Jag var lite ledsen denna dagen, återigen håret. Återkommer på detta ämne. Dagen efter stod jag i ridhuset och utförde ridlägret jag planerat och länge sett fram emot. Det blev succé. 

Nån vecka efteråt var det dags för operation. Denna gången med narkos, thank god! Tyckte helt ärligt det skulle bli lite spännande, har aldrig varit sövd förut. Överlag var detta inte så otrevligt alls, det mest otrevliga var att bli stucken i handen men det var ingenting jämfört med mardröms bronskopin. 

Eller jo! Man var tvungen att dubbelduscha TVÅ gånger. En gång kvällen innan och en gång på morgonen samma dag. Man duschar med svampar som luktar en blandning av handsprit och vodka, samt schamponerar in håret i typ samma sak som gör att håret blir som tuggummi. Jag hatar ju att duscha? Började se humor i hela denna resan. Plocka först bort alkohol, sedan ridning, berätta sen för mig att håret kommer du tappa och nu ska du duscha 4 gånger för det älskar du ju. Ge fan i maten säger jag bara! Och juste, du ska fasta också... Damn it. Ah well, detta gick bra det med. Först fick man byta om till grymt sexiga kläder, lite otur att läkaren var typ 190 lång, skäggstubb och 35 år isch och där ligger man själv i mameluckor osminkad. Det där med "hoppas läkaren är snygg", hur genomtänkt var det egentligen?  

Narkosläkaren var inte lika snygg men rolig, han körde slalom med mig i sängen i korridoren mellan salarna (personalen som brukar köra sängen hade semester hette det) och sa precis innan jag somnade att jag kunde tänka på något jag ville drömma. Tänkte intesivt på sagan om ringen, när jag vaknade frågade han om det fungerat varav jag sa sjukt besviken "näää". Reglerna var sedan att jag fick gå hem när jag hade kissat och ätit/druckit. Äntligen något jag både är bra på och faktiskt uppskattar. Jag var klar på nolltid. Efteråt frågade de om jag även ville ha en chokladboll samt påtår på kaffet. Min ocensururerade reaktion och svar: "Kan man få det OCKSÅ?" 😁

Bilresan hem mådde jag inte så bra, har lätt för att bli åksjuk så hade fått något mot illamående. Vill inte veta hur jag mått om jag inte fått den.. Hämtade ut smärtstillande medicin och åkte sedan hem och sov i soffan 2 timmar. Efter det kände jag mig precis som vanligt. Denna dagen hade jag dock tagit semester, för man vet ju aldrig. Bokade in en kompis som lagade mat åt mig på kvällen samt hjälpte mig gå ut med hunden. Fick inte lov att lyfta tungt på 10 dagar. Lätt när man har en 40kg hund som ibland dampar för han ser en katt liksom.. men hon kom den biljanta idén med midjebälte. Så dagen efter gick jag vår vanliga 2,5km runda i skogen som vanligt. Det finns inga problem, bara lösningar! 

Jobbade sen precis som vanligt dagen efter och resten av veckan. Fick både alvdeon och kraftigare smärtstillande utskrivet, läste att den sistenämnde gick under opioider och nöjde mig därför med alvedonen. Fungerade kalasbra, ingen supersmärta - mer molnande värk som vi tjejer har vid mensvärk. Det enda som störde mig lite var att jag hade rejäl tejp över såret som var sytt och det syns ganska tydligt.

Så gick runt en del i polotröjor dessa dagar. Återigen, finns inga problem - bara lösningar. Den mer stylish varianten av polotröja. Mina lila solbrillor avslöjar min verkliga personlighet.

Nu börjar vi närma oss slutet på den här historien. Hur fick jag tillslut reda på att jag hade Hodgkins lymfom? Den supersnygga läkaren ringde mig mitt i en lektion med en elev. Jag svarade och han talade om för mig att svaret på vävnadsprovet (operationen) hade kommit och jag hade Hodgkins lymfom. Han skickade resultatet vidare till onokologen som jag redan sedan tidigare hade en tid hos veckan därpå för diagnosbesked. "Okej, tack tack" svarade jag och lade på, fortsatte resten av lektionen och tre därtill.  

Nörd-fakta-varning: 

Detta inläggets rubrik är ett citat från Sagan om Ringen. "Not All Who Wander Are Lost" handlar om att Tolkein inte uppmuntrar sina karaktärer till meningslösa resor, utan han skickar de på uppdrag. Bakom varje resa i hans böcker finnns alltid ett syfte eller ett mål. Detta specifika citatet handlar om Aragorn, han vandrar runt i sitt kungarike - inte för han är förlorad utan för att han vill lära sig att bli en framgångsrik monark, det är hans mål och så trilogin även slutar. Vad Tolkein menar med "Not All Who Wander Are Lost" är att alla som vandrar utan mål går förlorade, däremot de vars resa har ett slutmål har ett verkligt syfte. Precis som Aragorn känner de sig inte vilsna även när de inte vet vart de är påväg härnäst. 

Hur det känns att få diagnosen att du har cancer och ska genomgå cellgiftsbehandling? Det kan ni läsa om i ett blogginlägg HÄR. Samt traumat kring att behöva tappa sitt hår HÄR.